Fru talman! Min personliga uppfattning, om jag ska hålla mig kvar vid den inledningsvis, är att bankerna ska följa samma regler som du och jag när vi ställs inför en fråga om att låna ut pengar till någon, nämligen att bedöma vilken förutsättning vederbörande har att betala tillbaka pengarna. Kreditgivningen ska grunda sig på betalningsförmågan.
Vi har haft ett system under ganska lång tid där bankerna har haft ett kommersiellt intresse av att öka krediterna långt över kundernas betalningsförmåga. Det är inte bara en lagstiftningsfråga, utan det är en moralisk eller filosofisk fråga som jag tror att vi måste diskutera på en bredare bas.
Rent allmänt måste naturligtvis reglerna vara rättvisa. Men rättvisa innebär inte att alla får låna pengar. Rättvisa innebär inte att man ska godkänna sämre säkerheter. Rättvisa innebär inte att räntan ska vara på en nivå som är orimligt låg, i synnerhet inte på krediter för löpande verksamheter, alltså konsumtionskrediter.
Jag kan hålla med om det som Egon Frid har sagt när det gäller krav på Kronofogdemyndigheten. Jag kan också hålla med om att avgifterna för krav från indrivningsföretag och liknande borde regleras på ett annat sätt. Det pågår just en översyn av detta, och det kommer förmodligen att läggas fram nya förslag framöver. Men en generell princip för att göra det lättare att låna pengar för konsumtion ställer jag inte upp på, och det tror jag inte heller är bra för samhällsekonomin.