Herr talman! När studiestödsfrågorna diskuteras är det alltid på samma sätt. För ett antal veckor sedan hade vi en budgetdebatt. Nu diskuterar vi ett motionsbetänkande med alla möjliga olika förslag. Mycket kommer att ske framöver.
Man kan föra diskussionen så som Jabar Amin gör och som jag tror att också vi kan göra och fråga: Vad ska vi på sikt göra? I Studiesociala kommittén förde vi sådana resonemang. Skulle man på sikt ha en princip för hur stor bidragsdelen och lånedelen ska vara skulle man i så fall kunna tänka sig att framöver ha en lösning med kanske en lite större lånedel för högskolestudier. Läser man däremot på en lägre nivå för att få grundskolebehörighet ska kanske bidragsdelen vara större. Det där kan man se på utifrån hur stor investeringen för den enskilda individen är.
I Studiesociala utredningen förde vi - som Jabar Amin pekat på - resonemang om hur man skulle kunna se på kopplingen till övriga trygghetssystem. Också där finns det säkert saker kvar att göra. Det betänkandet finns ju, och Utbildningsdepartementet bereder flera av de här delarna och går igenom hur vi kan hitta lösningar.
Jag kan inte säga i dag precis hur de ska fungera. Det vi kan säga är det som jag har försökt belysa under hela den här debatten. Vi är överens om grundprincipen att vi ska ha ett starkt stöd för studier.
Sedan har vi en opposition som säger att det är en osolidarisk politik. Min fråga blir då, som jag inte heller i den här debatten har fått svar på: Hur kan det rödgröna alternativet med mindre pengar till studenterna vara en mer solidarisk politik? Det är obegripligt.
(Applåder)