Fru talman! Jag har stor respekt för den riksdag
som jag i år har tillhört i 25 år. Riksdagen beslutade
förra året med stor majoritet att vi skulle inköpa
nya stridsvagnar. Samma riksdag beslutade så sent
som i maj i år att ge regeringen ett bemyndigande,
alltså pengar, till detta. Det ankommer inte på mig
att ompröva ett riksdagsbeslut, som jag dessutom
tycker i sak är klokt.
De här stridsvagnarna behövs. Vi har stridsvagnar
som är 40 år gamla, vilket innebär att när
värnpliktiga i dag rycker in kan de gå hem till pappa
och berätta hur det känns att utbildas på dessa
stridsvagnar. Pappan har nämligen utbildats på
precis samma stridsvagnar. De kan t.o.m. gå till
farfar -- det finns också farfäder som har varit med
om det. Det är naturligtvis inte rimligt.
Jag vill gärna, fru talman, säga en sak i detta
sammanhang. Vi har genomfört den största
strukturförändringen av svenskt försvar sedan 1942
under brinnande krig. Det innebar att vi skulle
minska på fredsorganisationen, eller på vanlig
svenska, lägga ned förband för att få pengar till
modern materiel. Det var en smärtsam process, det
kommer alla ihåg som satt i kammaren när vi
fattade det beslutet. Vi gjorde det för att få loss
pengar. Att nu plötsligt, när vi har genomfört
strukturförändringen för att få loss pengar, säga att
vi inte skall gå längre, att vi bara tar det första
steget, anser jag vara både ologiskt och t.o.m.
ohederligt mot dem som har genomfört de
smärtsamma neddragningarna för att äntligen få
pengar till ny materiel.
Jag vill också tillägga, fru talman, att jag för någon
vecka sedan hade möjlighet att besöka den
nordiska FN-bataljonen i Tuzlaområdet, i Varec
och på andra ställen. Där om någonstans lär man
sig betydelsen av ett gott skydd. Man förstår också
varför de stridsvagnar som vi har tvingats be
danskarna att ställa upp med ännu inte har släppts
in av serberna: de är mycket effektiva. Det gäller
också de FN-insatser som jag hoppas att vi är
överens om att delta i även i fortsättningen.