Herr talman! Jag skulle egentligen kunna hänvisa till Emma Henrikssons anförande. Allianspartierna och Socialdemokraterna ser inte olika på frågorna. Jag tänkte ändå säga några ord.
Jag har själv barn och barnbarn. Det absolut värsta som jag skulle tänka mig är att det händer dem något allvarligt. Det gäller naturligtvis alla föräldrar. Den frustration, ilska och förtvivlan som framförts av både anhöriga och de direkt drabbade är inte på något sätt svår att förstå.
Det är oerhört tragiskt och beklagligt att det som var tänkt att skydda befolkningen samtidigt fick till följd att ett stort antal framför allt unga människor drabbades av den allvarliga sjukdomen. Inom politiken finns ofta olika sätt att se på frågor. När den dåvarande borgerliga alliansregeringen och Socialdemokraterna 2012 träffade en överenskommelse om statlig ersättning till dem som drabbats av narkolepsi efter vaccinationen var man helt överens om att frågans allvarlighet gjorde det nödvändigt att försöka hitta en bred politisk enighet.
Så här avslutades den artikel som presenterade uppgörelsen om utfästelsen 2012: Beskedet som regeringen och Socialdemokraterna i dag ger löser självklart inte alla svårigheter för de drabbade barnen och ungdomarna. Men vi tar situationen på djupaste allvar, och vi kommer att ta ett gemensamt ansvar för de drabbade i framtiden.
Den stora politiska enigheten är den bästa garanten för att de drabbade ska känna en trygghet inför framtiden.
Herr talman! Vad riksdagen kommer att ta ställning till senare i dag är egentligen att i lag slå fast det man lovade 2012 och som nu, precis som då, en stor majoritet av riksdagens partier ställer sig bakom. Förslaget innebär att staten garanterar att alla drabbade vid behov kan få ut den högsta nivån på ersättning om 10 miljoner per person som finns i Läkemedelsförsäkringens åtagande. Utan denna lagstiftning skulle andra begränsningar i läkemedelsförsäkringen och det stora antalet drabbade innebära betydligt lägre belopp.
Det har framförts stark kritik mot att det över huvud taget finns ett tak på ersättningen och att det skulle innebära att den som är mycket ung i dag och som kanske inte alls kommer att kunna arbeta skulle riskera att slå i taket. Huvudargumentet som har framförts tidigare för att inte ta bort taket är den som all svensk lagstiftning bygger på, nämligen likabehandlingsprincipen. Alla som drabbas av läkemedelsskada bör behandlas lika, oavsett vilket läkemedel som har orsakat skadan. Det är dessutom viktigt att tänka på att den ersättning vi talar om nu ska vara ett komplement till alla andra sociala försäkringar, arbetsmarknadsförsäkringar och eventuell lön som kan utgå under ett liv. Sannolikheten att slå i taket bedöms därför som liten.
Det som ändå är viktigast att betona för att de drabbade ska kunna känna någon sorts trygghet inför framtiden är att inte vare sig riksdag eller regering kommer att sluta att följa frågan när riksdagens beslut väl har fattats. De partier som har slutit denna överenskommelse har också kommit överens om att fortsätta att följa utvecklingen på området och att följa upp utfallet av lagstiftningen. Om det visar sig att förutsättningarna förändras eller att utfallet för de drabbade inte blir vad som har varit syftet kommer det att lyftas upp i framtida samtal mellan partierna.
Herr talman! Jag har varit ledamot i socialutskottet under hela processen. Jag har träffat de direkt drabbade och deras anhöriga vid ett antal tillfällen i Almedalen och i riksdagen. Jag vill ge en eloge till Narkolepsiföreningen för en konstruktiv dialog och för de fakta de har presenterat. Jag vill påstå att det har bidragit till att tidsgränsen för sambandet mellan vaccinationen och insjuknandet flyttades fram från åtta till 16 månader och att åldersgränsen togs bort. Det gäller även till uppgörelsen i sin helhet. Debatten om takets vara eller inte vara har tyvärr skymt sikten för de positiva delarna i förslaget.
Slutligen vill jag nämna det som ändå är viktigast. Det handlar om forskning och möjligheten att hitta vägar att göra livet enklare för alla drabbade. Vetenskapsrådet kommer under året att ges ett förnyat uppdrag om att se över det nuvarande forskningsläget för narkolepsi. Förhoppningen är naturligtvis att forskningen ska komma fram till nya behandlingsmetoder. Även här har regering och riksdag ett ansvar.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.
I detta anförande instämde Mikael Dahlqvist, Hans Hoff, Yasmine Larsson och Anna-Lena Sörenson (alla S), Thomas Finnborg och Anette Åkesson (båda M), Jan Lindholm (MP), Anders W Jonsson (C), Barbro Westerholm (L) och Emma Henriksson (KD).