Fru talman! Det här betänkandet handlar alltså om tryck- och yttrandefrihetsfrågor, frågor som är av stor betydelse för vår demokrati men också för vårt samhällsliv i övrigt. Det är svårt att föreställa sig ett Sverige utan en fri debatt, ett fritt och kreativt skapande av allehanda kulturella yttringar, ett Sverige utan den sjudande mångfald som teater, litteratur, filmer, föreläsningar, debatter och annat ger upphov till, ett Sverige där olika åsikter bryts och där olika kulturella yttringar kommer till stånd. Det är ett Sverige som blir dynamiskt och kreativt och som bidrar till att utveckla vårt land på olika sätt.
När man hör skildringar från länder med ett annat styrelseskick än vårt, där det är rädsla för trakasserier och rädsla för förföljelse av den som tycker någonting annat än det makten föreskriver, inser man hur viktig den här beståndsdelen i vår demokrati och i vårt samhällsskick är.
Det är centrala frågor som vi debatterar här i dag.
Betänkandet behandlar inte så många ärenden som rör kärnan i tryck- och yttrandefriheten. Det beror delvis på att tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen är föremål för en omfattande översyn i en bred parlamentarisk statlig utredning som heter Yttrandefrihetskommittén och som ska lägga fram sitt slutbetänkande i augusti i år. Där ser man över alla de frågor som har att göra med tryck- och yttrandefrihetens grundlagsreglering.
Jag ingår i utredningen, liksom flera andra ledamöter i utskottet, så när den är klar och när regeringen har berett dess förslag får vi säkert anledning att återkomma till de debatterna.
I stället är den viktiga frågan i detta betänkande frågan om utökat meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet som drivs i privat regi. Utvecklingen har gått mot att allt fler offentligt finansierade verksamheter drivs i privat regi, och det är i grunden en positiv utveckling.
På samma sätt som det är svårt att tänka sig ett Sverige utan en fri debatt är det svårt att i dag tänka sig svensk skola utan friskolor, utan den möjlighet att välja skola, att pröva nya arbetsformer och ny pedagogik som friskolereformen har medfört under de 20 år som den har varit i kraft.
På samma sätt har det fria valet av vårdcentral och den fria etableringen av vårdcentraler lett till många nya vårdcentraler runt om i Sverige och en påtagligt utökad tillgänglighet till primärvård. Det har blivit lättare att få vård i Sverige tack vare den mångfald av nya verksamheter som har vuxit fram.
Alternativt drivna förskolor har stimulerat föräldraengagemang i föräldrakooperativ. Det har också skapat möjligheter att välja och att välja bort det man inte tycker om.
I de kommuner där man har infört fritt val av hemtjänst med stöd av den nya lagen om valfrihetssystem har det gett nya möjligheter för den som är i behov av hemtjänst att påverka vem som ger hjälp med den mest privata omvårdnaden. Det är också en viktig frihetsreform.
Möjligheten att välja det man tycker är bra och välja bort det man tycker är dåligt är i sig någonting som främjar kvaliteten i verksamheten. Om medborgarna får möjlighet att välja just på det sättet ger man dem en makt som i många avseenden är betydligt större än den man har som kommunpolitiker att styra över en verksamhet och säkra kvaliteten.
Samtidigt kan man inte bortse från att fel och misstag begås i välfärdsverksamheterna, både i den offentligt drivna verksamheten och i den privat drivna verksamheten.
Precis som har sagts här har medierna under senare tid men även under en följd av år uppmärksammat olika former av brister i välfärden. Det kan handla om brister i privat driven äldreomsorg, som den senaste debatten har rört. Men det har också handlat om brister i offentligt driven äldreomsorg. Till exempel i min hemtrakt Östergötland uppmärksammades för något år sedan kränkande behandling av gamla på ett kommunalt äldreboende i Norrköping.
Den här typen av missförhållanden är självklart helt oacceptabla. Det är mycket viktigt att sådana missförhållanden blir kända så att berörda myndigheter kan gripa in och säkerställa trygghet och kvalitet i alla skolor, på alla äldreboenden och i all annan välfärdsverksamhet oavsett i vilken form verksamheten drivs.
Men det finns, som har framhållits, en skillnad mellan den som är anställd i offentlig verksamhet och den som är anställd i privat verksamhet.
I den offentliga sektorn gäller sedan många år tillbaka i vårt land meddelarskydd som består av olika delar. Det består av en meddelarfrihet, alltså en rätt att meddela massmedieföreträdare olika saker från verksamheten. Det handlar om ett efterforskningsförbud, som gör att ledningen för verksamheten inte får försöka ta reda på vem som har berättat saker för medier. Det finns ett repressalieförbud, som gör att man inte får vidta olika former av repressalier mot den som meddelar saker till medierna.
I privat verksamhet finns meddelarfriheten, alltså rätten att meddela medierna, men det finns inte ett efterforskningsförbud och inte heller ett repressalieförbud. Därmed är meddelarskyddets omfattning mer begränsad för anställda i privat verksamhet än för anställda i offentlig verksamhet.
Det är av det skälet som utskottet och regeringen anser att det finns behov av en utvidgad lagstiftning om meddelarskydd för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi. Regeringen meddelade redan förra året att man hade för avsikt att se över den här frågan och återkomma till riksdagen med förslag.
Utskottet välkomnar att regeringen har aviserat en sådan utredning om meddelarskyddet och andra därmed sammanhängande frågor och vill i det här betänkandet särskilt poängtera, mot bakgrund av den omfattande debatt som har varit på senare tid, att meddelarskyddet och de beståndsdelar som utgörs av efterforskningsförbudet och repressalieförbudet måste finnas med i en sådan utredning och noggrant belysas. Utskottet förutsätter också att regeringen tillsätter den här utredningen skyndsamt.
Enligt de signaler från regeringen som vi har fått kommer man också att tillsätta utredningen inom kort. Det är något som är mycket positivt att vi får en bred genomgång av regelverket och därefter naturligtvis förslag från regeringen för att förbättra möjligheten för anställda i offentligt finansierad privat verksamhet att rapportera om missförhållanden. Det är ytterst på medborgarnas uppdrag som både de och de anställda i offentlig verksamhet agerar. Det är på medborgarnas uppdrag, och då ska verksamheten vara trygg och hålla en god kvalitet. Då måste vi vidta alla de åtgärder som krävs för att säkerställa att det blir på det sättet.
Sverige är ett välfärdsland med en omfattande offentligt finansierad välfärdsverksamhet. Då ska vi säkra trygghet och kvalitet i alla delar av den verksamheten. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.