Fru talman! Socialministern säger att han är rädd för att det inte har gått så bra under 2003 och 2004. Jag är övertygad om att han har all anledning att vara rädd och att det är mycket befogat att vara rädd på den punkten. När man i slutet på juni kan granska vad som har hänt under nio och ett halvt års socialdemokratiskt regeringsinnehav kommer det bokslutet att vara mycket deprimerande för svenska folket och dem som vill ha en husläkare, och även mycket deprimerande för den regering som så i grunden har misslyckats med det som man i många andra länder har klarat av och som socialministern och jag är överens om ska vara basen för en väl fungerande sjukvård.
Men jag vill återigen säga att vi väl får se på de siffrorna. Jag vill bara påminna om det som jag nämnde i mitt förra inlägg, nämligen att man från ett håll där man borde veta en del om detta, nämligen Landstingsförbundet, i en rapport från förra månaden registrerat att det totala antalet läkare i allmänmedicin har minskat mellan 2001 och 2002 och även mellan 2002 och 2003. Den bilden är lite annorlunda än den som vi har fått i det svar som socialministern läste upp.
Så illa är det nog. Frågan är då vad man ska göra åt det här. Jag har pekat på det norska exemplet. Vi kan diskutera vad som är fri etablering och vad som är reglerad etablering, men det är ett faktum att den norska framgången har varit i takt med att utvecklingen gått emot att väldigt många av läkarna blivit privata läkare. Drygt 90 % av de norska husläkarna är egna företagare. I länder som Danmark och Storbritannien och så vidare är husläkarna dessutom till 100 % privata.
Jag har på den här punkten lite fått det intrycket av debatten att socialministern inte ligger så väl i fas med sina partivänner ute i landstingen. När socialministern i någorlunda positiva ordalag nämnde Protos och att man skulle fundera ytterligare på detta redovisade tidningen Dagens Medicin intervjuer med ett antal ledande socialdemokratiska landstingspolitiker, och det är när det gäller möjligheterna för husläkare bland det mera deprimerande som jag har läst på senare år i det avseendet - och jag har tidigare under alla dessa år läst mycket som är deprimerande från socialdemokratiskt håll i husläkarfrågan.
Några centralt placerade socialdemokrater försöker till och med utmåla tanken på husläkare som någonting föråldrat och urgammalt, en debatt som vi har hört sedan mitten på 70-talet från olika håll.
Nu ska jag väl inte pressa socialministern på alltför många löften om vad han ska göra fram till mitten på hösten i ämbetet, men jag skulle ändå vilja höra hur socialministern ser på det hela. Det verkar ju inte som om det finns något egentligt gehör bland de socialdemokratiska landstingspolitikerna för detta. Påverkar detta möjligen socialministerns syn på det kloka i att avskaffa husläkarlagen från 1994 och på de gångna nio och halvt åren med mycket begränsade förändringar?