Fru talman! Socialministern har rätt i att jag inte har det minsta emot att diskutera skillnaderna mellan vad vi genomförde på tre år under en liberal ledning för sjukvården och vad som har åstadkommits på nio och ett halvt år under socialdemokratisk ledning. De siffror som jag redan har nämnt är närmast häpnadsväckande.
Det ekonomiska läget kan man väl återkomma i ett antal debatter. Låt mig dock bara peka på att det under dessa tre år tyvärr var så dystert att sjukvårdens reala resurser minskade med omkring en tjugondedel. Det var alltså inte så att det östes pengar över sjukvården utan det var fråga om kloka förslag i den så kallade husläkarreformen.
Vi får väl se om sanningens minut kommer inom ett par veckor. Jag har redan stuckit ut huvudet lite grann genom att påstå att jag är ganska övertygad om att det tyvärr ser dystert ut. Socialministern har sagt att han om det ser dystert ut tänker fundera på åtgärder. Jag tycker att han möjligen på ett något lättsinnigt sätt avfärdat ett antal tunga socialdemokratiska landstingspolitiker. Ingen blir gladare än jag om han har rätt i den underliggande bedömningen att de inte talar för det socialdemokratiska partiet så länge som det partiet har stort inflytande på många håll i landet och innehar regeringsmakten.
Vi får väl alltså se. Den hälsning om åtgärder som jag kan skicka med gäller det som har lyckats i flera andra länder och som inneburit att det varit relativt lätt att rekrytera läkare till primärvården och att bli husläkare eller familjeläkare. Det har nu i modern tid prövats i vårt västra grannland, och det vore väldigt konstigt om man lång tid framöver försöker säga nej till de erfarenheterna. Mitt råd är alltså helt enkelt: Blicka västerut!