Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 7 i betänkandet.
I början av året publicerade Svenska Dagbladet en artikelserie, Kreditkriget. Det var en artikelserie om bolag som har som affärsidé att få sina kunder att handla på kredit och leva på lånade pengar - något som för en del slutar i en total tragedi när de inte ser någon utväg längre. Skuldberget bara växer och växer och blir högre och högre, och orken tar slut - ibland orken att leva.
Överskuldsättning är ett stort problem. Det är ett problem för de skuldsatta och ett problem för samhället. Det är höga kostnader och risker, men vilka är det som står för kostnaderna och riskerna?
När lånekunderna har fastnat i skuldfällan garanterar staten att lånebolagen får tillbaka pengarna. Det kan till och med vara en affärsidé för kreditgivarna, enligt Kronofogden. Är det därför någon snabbt kan ta stora krediter och låna stora summor utan säkerhet? Är det därför många låneaktörer slarvar med en ordentlig kreditkontroll?
Det är inte bara skuldsatta som vittnar om detta. När Konsumentverket har granskat branschen har de märkt att många företag inte gör fullständiga kreditgranskningar. Det verkar alltså vara liten risk att låna ut. Samhället tar kostnaden och gör jobbet när skulderna ska drivas in.
Herr talman! Kronofogden beräknar att det finns ca 400 000 överskuldsatta i Sverige. Med anhöriga runt omkring är det många människor som påverkas. Trots tuffare regelverk runt högkostnadskrediter såsom sms-lån och liknande hittar flera av långivarna vägar runt regelsystemet, och problematiken finns kvar.
År 2013 hade över 95 000 personer i Kronofogdens register skulder från före 1992. En del människor dras fortfarande med skulder från 90-talets kris. Människor blir evighetsgäldenärer. Skuldsättningen riskerar att bli en livstidsdom.
Långvarig skuldsättning drabbar främst dem som redan har ont om pengar. Det är människor med små marginaler. Orsaken är ofta missbruk, arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom - plötsliga och oväntade händelser. Det kan också vara kriser i samhället som den finansiella krisen på 90-talet. Då räddades de stora bankerna, men många människor dras fortfarande med skulder efter detta.
Nu har vi en ny kris på grund av coronaviruset. Vi vill inte se en ny generation av skuldsatta om 30 år som inte blir av med sina gamla skulder.
Herr talman! I spåren av finanskrisen kom skuldsaneringslagen 1994. Det var en lättnad i synen på de ekonomiska problem som drabbade människor. Men det finns mer att göra nu. Vi kan inte bara se skuldsättning som ett personligt misslyckande utan också som ett marknadsmisslyckande. I utredningen Överskuldsättning i kreditsamhället ? föreslås att det ska införas en slutlig preskriptionstid som den som finns i Finland. Det skulle innebära en slutlig preskriptionstid på 15-20 år beroende på omständigheterna och att den som är satt i skuld ska kunna se ett slut - att skulderna inte kommer att vara i evigheter.
Jag har hört röster från bland annat inkassobranschen om att det skulle leda till sämre betalningsmoral. Jag tror inte evighetsgäldenärerna håller med om det. Att leva på existensminimum i decennier är ingen dans på rosor. Är problemet kanske att vi har en för dålig utlåningsmoral när lån delas ut till människor som inte har möjlighet att betala tillbaka dem?
Herr talman! Det handlar inte om att människor plötsligt kan köpa allt de vill och sedan bara strunta i att betala. Det handlar om att ge människor en möjlighet till en nystart i livet och till en ny chans efter en lång och hård ekonomisk kamp. Det handlar om att få en andra chans i livet och få bli en del av samhället igen.
En slutlig preskriptionstid syftar till att säkerställa att den som under lång tid har levt med statliga tvångsåtgärder åtminstone ska garanteras att situationen kan få en lösning så småningom och att allting faktiskt kan gå åt rätt håll.
Herr talman! En grupp som drabbas hårt av överskuldsättning är barn. Barnombudsmannen har tidigare framfört kritik mot att barnens rättigheter inte har blivit tillräckligt belysta. Närmare 40 procent av de med skuldsanering har enligt den statliga utredningen Ut ur skuldfällan hemmavarande barn. Många av dessa barn förvägras en värdig, normal uppväxt. De har inte råd med fotbollsskor till träningen eller avgiften till musikskolan. Att fika med kompisarna eller att vara med på andra fritidsaktiviteter som kostar några kronor kan bli ett problem. Det handlar inte om Thailandsresor, mopeder eller mopedbilar. Det handlar om små vardagssaker som för de flesta av oss är självklarheter.
Herr talman! Överskuldsättning ökar också risken för psykiska och fysiska besvär och kortare livslängd. Det i sin tur riskerar att spilla över på barnen i de här situationerna. Barnen oroar sig och försöker ta ansvar för den ekonomiska situationen. Forskning har visat att barn som vuxit upp i socialt utsatta situationer löper större risk jämfört med andra barn att själva hamna utanför och i en liknande situation i vuxen ålder.
Det är nödvändigt att belysa barnperspektivet på ett bättre och tydligare sätt när det gäller överskuldsättning, bland annat för att leva upp till barnkonventionen. Det behöver göras en ordentlig analys och förbättringar för barn som lever med överskuldsättning.
Låt barnen få vara barn - oavsett föräldrar och skulder.
(Applåder)