Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar
redogör regeringen för sitt agerande med anledning av
riksdagens beslut i våras som innebar dels att rege-
ringen i samband med FN:s översynskonferens om
särskilt inhumana vapen skulle lägga fram förslag om
ett totalförbud mot användningen av antipersonella
minor, dels att regeringen efter förfrågan från Inter-
nationella domstolen i Haag, i ett yttrande skulle
klargöra att användning av kärnvapen inte skulle stå i
överensstämmelse med internationell rätt.
När dessa frågor diskuterades här i riksdagen i vå-
ras rådde stor enighet om att Sverige i samband med
FN:s konferens om särskilt inhumana vapen borde
klargöra att ett internationellt totalförbud mot antiper-
sonella minor utgör den enda verkliga lösningen på
det humanitära problem som användningen av minor
ger upphov till och därför lägga fram förslag med
syfte att få till stånd ett sådant förbud. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att så också har skett.
Frågan om kärnvapen och folkrätten diskuterades
ingående här i kammaren i våras. Vi moderater anser
att det är viktigt att på alla sätt försöka stödja de insat-
ser som görs för att förhindra användningen av kärn-
vapen. Arbetet med att förhindra en kärnvapensprid-
ning är nu den mest centrala frågan på den internatio-
nella nedrustningsagendan. Att stärka och förlänga
icke-spridningsfördraget, NPT, samt att söka förmå
alla stater att ansluta sig till fördraget är därför en
viktig uppgift för Sverige.
Sverige har också försökt att få ett avtal om ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. I juni 1993
presenterade den dåvarande svenska regeringen vid
nedrustningskonferensen i Genève ett förslag som
innebar att alla kärnsprängningar, även s.k. fredliga
kärnsprängningar, skulle förbjudas. I december 1993
kompletterades detta med ett detaljerat förslag om hur
efterlevnaden av ett sådant förbud kan kontrolleras.
Detta förslag innehåller den enda fullständiga avtals-
text som hittills presenterats vid nedrustningskonfe-
rensen.
Frågan om kärnvapenanvändningen är förbjuden i
folkrätten har diskuterats vid olika tillfällen. Frågan
blev åter aktuell genom att WHO vid sitt möte i maj
förra året beslöt att begära ett yttrande av Internatio-
nella domstolen i Haag i frågan. Alla medlemsstater
gavs tillfälle att avge ett yttrande i denna fråga.
Socialdemokraterna föreslog i en motion att den
svenska regeringen i ett yttrande till Internationella
domstolen skulle klargöra att kärnvapenanvändning
inte står i överensstämmelse med internationell rätt.
Den fråga som WHO ställde till Internationella dom-
stolen i Haag avsåg innehållet i nu gällande folkrätt.
Fru talman! Det råder olika uppfattningar bland
världens ledande folkrättsexperter om vad som enligt
folkrätten kan läggas till grund för ett ställningstagan-
de rörande kärnvapenanvändningen. Inom den inter-
nationella rätten existerar sedan länge en princip om
att krigförande länder inte har oinskränkt rätt att välja
stridsmedel eller stridsmetoder.
Sedvanerättsliga distinktionsprinciper och propor-
tionalitetsprinciper begränsar användningen av kärn-
vapen. Vid en attack mot militära mål får t.ex. inte
oproportionerligt stora skador tillfogas civilbefolk-
ningen eller civil egendom.
Det står enligt vår uppfattning klart att användning
av kärnvapen i många fall leder till konsekvenser som
otvetydigt står i strid med olika delar av folkrätten.
Men det är också uppenbart att det kan finnas fall av
kärnvapenanvändning där rättsläget inte är lika själv-
klart, eftersom kärnvapen som sådana inte är förbjud-
na i folkrätten. Samtidigt ligger det i Sveriges liksom i
alla små nationers intresse att folkrätten tolkas strikt
och inte urvattnas genom politisering. När det gäller
kärnvapen måste en entydig reglering av kärnvape-
nanvändningen i folkrätten eftersträvas, inte en tolk-
ning som vilar på tveksamt underlag.
Fru talman! Vi har med den reservation som är
fogad vid dagens betänkande från utrikesutskottet
återigen önskat markera vår inställning i denna fråga.