Fru talman! Det är en intressant tid för oss som är intresserade av penningpolitik att följa den penningpolitiska debatten och att se hur djup oenigheten är om hur målen för penningpolitiken ska tolkas i riksbanksdirektionen. Den konflikten har blivit allt tydligare ju längre tiden har gått.
Efter att reporäntan bottnade på 0,25 procent i juni för snart tre år sedan höjde Riksbanken den i flera steg, för att därefter successivt sänka den till dagens 1 procent. Motiven till räntehöjningarna mellan 2010 och 2011 var länge höljda i dunkel.
Räntehöjningarna var svåra att förstå då inflationen låg långt under 2 procent samtidigt som arbetslösheten var mycket hög. Inte förrän i höstas gav företrädarna för majoriteten i Riksbankens direktion ett tydligt skäl för räntehöjningarna. I en artikel i Svenska Dagbladet skrev riksbankschefen Stefan Ingves att motivet för räntehöjningarna var att motverka hushållens skuldsättning. Vice riksbankschef Lars E O Svensson, som länge förespråkat en mer expansiv penningpolitik, har visat att om Riksbanken hade låtit styrräntan ligga kvar på 0,25 procent fram till nu hade inflationen stabiliserats kring 2 procent samtidigt som antalet arbetslösa i dag hade varit omkring 65 000 personer färre.
Hur har det då blivit med vinsterna av den förda politiken? Befintlig teori och empiri på området tyder på att penningpolitiken har högst marginella effekter på hushållens skuldsättning på kort sikt och inga effekter alls på lång sikt. Svensson har visat att om man med räntevapnet skulle försöka minska bostadspriserna med 10 procent skulle arbetslösheten öka med 150 000 personer. Räntevapnet är med andra ord ett mycket trubbigt verktyg för att påverka hushållens skuldsättning.
Att minska hushållens skuldsättning är framför allt ett ansvar för regeringen. Regeringen bär därför också ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Regeringen har fört en passiv bostadspolitik som har lett till ett oerhört lågt byggande. Sverige är sämst i Europa på bostadsbyggande. Vi bygger hälften så mycket bostäder som våra nordiska grannar. Detta har tillsammans med ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter och ROT drivit upp skuldsättningen och bostadspriserna.
Därtill kan vi lägga den slopade förmögenhetsskatten och den sänkta fastighetsskatten, som kraftigt har eldat på bostadsmarknaden.
Regeringens uteblivna ansvarstagande för den höga skuldsättningen har lett till att Riksbanken i stället tagit över ansvaret, vilket har resulterat i att tiotusentals arbetstillfällen har gått förlorade.
Diskussionen i direktionen är begriplig eftersom hushållens skuldsättning i förhållande till disponibla inkomster har ökat mycket kraftigt under de senaste 15 åren och i dag uppgår till ca 175 procent. För nya låntagare är det ännu värre. Där är skuldsättningen i genomsnitt så hög som 400 procent av disponibel inkomst, och för nya låntagare i Stockholm är den så hög som 600 procent.
Samtidigt har också hushållens nettoförmögenheter ökat kraftigt. En stor del av denna förmögenhetstillväxt är dock kopplad till stigande bostadspriser. Frågan om hushållens skuldsättning utgör en risk för den finansiella stabiliteten eller inte beror i mångt och mycket på huruvida det finns en bostadsbubbla på den svenska fastighetsmarknaden. Här kan man konstatera att olika bedömare kommer till olika slutsatser. Bostadskreditnämnden har varnat för en bostadsbubbla medan Riksbankens mer djupgående analys har kommit fram till slutsatsen att det inte är troligt att det föreligger någon bostadsbubbla. Till detta ska läggas Finansinspektionens stresstester av nya bolånekunder, som visar att dessa har god motståndskraft mot såväl ränteuppgångar, inkomstbortfall som prisfall på bostäder.
Det är en intressant debatt. Den penningpolitiska debatten pågår både internationellt och här i Sverige. Den handlar om hushållens skuldsättning, penningpolitiken och om centralbankernas mål och medel, om hur inflationsmål bör utformas, vilket ansvar centralbankerna ska ha för finansiell stabilitet och i vilken utsträckning centralbankerna även ska ta hänsyn till hushållens skuldsättning när de utformar sin penningpolitik. Det handlar också om insynen och den demokratiska kontrollen av centralbankerna och hur den förda penningpolitiken ska utvärderas.
Enligt min och Vänsterpartiets uppfattning är det här väldigt viktiga frågeställningar som omgående bör utredas. Jag anser därför att det behöver tillsättas en bred parlamentarisk utredning om Riksbanken och penningpolitiken. En sådan utredning bör kritiskt granska inflationsmålet och den flexibla inflationsmålspolitiken och undersöka effekterna på samhällsekonomin och sysselsättningen av det faktum att Riksbanken konstant underskridit inflationsmålet. Den bör också granska Riksbankens ställning och den demokratiska kontrollen av och insynen i Riksbankens verksamhet.
Det nuvarande ramverket för Riksbanken och penningpolitiken utformades på 1980- och 1990-talen. I dag är situationen en annan. Allt detta sammantaget visar att det behövs vidtas ett antal åtgärder, menar vi.
För det första behövs det ett sysselsättningsmål i penningpolitiken. Här har vi i Vänsterpartiet stöd av såväl LO som TCO. Tittar vi på den förda penningpolitiken kan vi också förstå varför. Riksbanken har sedan inflationsmålet infördes inte varit framgångsrik med att stabilisera den svenska ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Mellan 1993 och 2012 har det genomsnittliga bnp-gapet legat på -2,1 procent, vilket betyder att penningpolitiken i genomsnitt har varit för stram. Ett annat starkt tecken på att penningpolitiken har varit för stram är att såväl KPI som den underliggande inflationen trendmässigt under perioden klart har understigit inflationsmålet på 2 procent.
En penningpolitik som trendmässigt understiger inflationsmålet får negativa konsekvenser på sysselsättningen eftersom realräntorna blir högre än vad som motiveras av konjunkturläget. Svensson har räknat att kostnaden för detta motsvarar ca 40 000 arbetstillfällen per år. Detta visar, menar vi, att riksbankslagen behöver kompletteras med en explicit målvariabel för den reala ekonomin. Ett mål för sysselsättningen är det lämpligaste målet för detta, menar vi. Detta mål ska inte vara underordnat målet om prisstabilitet. Det är den första åtgärden jag menar att vi behöver vidta.
För det andra behövs ett högre inflationsmål. Här har vi ett brett internationellt stöd, men vi har också professorer som Lundborg och Calmfors med oss i det ställningstagandet. Det finns goda skäl att tro att ett högre inflationsmål är att föredra på grund av såväl stabiliseringspolitiska skäl som långsiktiga strukturella faktorer. Utvecklingen under finanskrisen och centralbankernas agerande under densamma kan illustrera det förstnämnda skälet. I samband med finanskrisen sänkte centralbankerna dramatiskt sina viktigaste styrräntor i syfte att stabilisera finansmarknaderna och öka efterfrågan.
I så gott som samtliga av finanskrisen drabbade länder låg styrräntorna stilla under stora delar av 2009 och 2010, så även i Sverige. Samtidigt är det lätt att konstatera att vi hade behövt en mer expansiv penningpolitik om det hade varit möjligt. Förklaringen till att penningpolitiken hamnade i den här fällan står att finna i de låga inflationsmålen. En ofta nämnd handlingsregel för en neutral penningpolitik är att den i ett normalt konjunkturläge bör syfta till realräntor som ungefärligen ligger i linje med den långsiktiga bnp-tillväxten.
I Sverige implicerar detta realräntor på omkring 2 ½ procent. Problemet är att nominella räntor på 4 procent, som det blir vid fullt resursutnyttjande, inte medger en tillräcklig fallhöjd i penningpolitiken vid en kraftig konjunkturnedgång. Ett annat problem med inflationsmål på omkring 2 procent är att marginalen ned till deflation blir väldigt liten. Vid en lågkonjunktur sjunker i allmänhet inflationstakten, och om deflationsförväntningar då uppstår riskerar ekonomin att hamna i en negativ spiral eftersom hushållen då skjuter upp sin konsumtion i väntan på lägre priser och börjar spara, och då sjunker efterfrågan och så vidare.
Mot bakgrund av detta menar vi att inflationsmålet bör höjas till 3 procent och att målvariabeln för detta ska vara den underliggande inflationen.
För det tredje menar vi att det behövs att riksdagen utformar de mer exakta målen för penningpolitiken. Detta ska omfatta nivån på inflationsmålet, vilken målvariabel inflationsmålet ska baseras på samt mål för utvecklingen av den reala ekonomin. Utifrån dessa mål ska sedan Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning. De folkvalda i riksdagen beslutar om de penningpolitiska målen och Riksbanken verkställer.
För det fjärde menar vi att det behövs en öppen process när det gäller hur riksbanksdirektionens ledamöter utses. Sverige bör inte genomföra påveval, som i dag. In går riksbanksfullmäktiges presidium, och de kommer ut när röken stiger ur skorstenen och nya riksbanksdirektionsledamöter är utsedda.
Den senaste tidens debatt inom Riksbankens direktion om utformningen av penningpolitiken, där det finns en majoritet och en minoritet som förordar en annan uppfattning visar att valet av ledamöter i direktionen kan ha stor betydelse för den förda penningpolitiken. I dag sker dessa val utan större debatt och insyn.
Vi menar därför att direktionens ledamöter ska utses i en öppen process, där riksdagens finansutskott eller riksbanksfullmäktige bör anordna en öppen utfrågning av kandidater till direktionen, och sedan bör dessa utses.
Till sist, fru talman, menar jag att riksdagens resurser för ansvarsutkrävande och utvärdering av penningpolitiken behöver utökas. Det är inte rimligt att finansutskottet använder Riksbankens eget underlag för sina återkommande utvärderingar inte minst för demokratins skull.
Finansutskottets kansli gör ett bra arbete, men det behövs mer resurser för att kunna genomföra utvärderingar mer kontinuerligt. Vi gör en stor vart femte år, som då är mer oberoende. Men att vi årligen genomför utvärderingar byggda på Riksbankens egna underlag finner jag mindre lämpligt. Jag skulle därför gärna se en annan ordning.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets motivreservation.