Fru talman! Jag ska försöka att någorlunda väl hålla mig till ämnet. Vi behandlar alltså utskottets årliga utvärdering av Riksbankens förda penningpolitik, och i år gäller det tiden mellan 2010 och 2012.
Dessa utvärderingar görs kontinuerligt alltsedan Riksbankens självständighet, och för att börja med de siffror som redovisas, helt enkelt utfallet av den förda penningpolitiken, var inflationen 1,2 procent 2010 mätt i KPI och 2 procent för KPIF. Motsvarande siffror för 2011 var 3 procent respektive 1,4 procent, och 0,9 procent respektive 1 procent för 2012. Genomsnittet för perioden 2010-2012 har varit 1,7 procent för KPI och 1,5 procent för KPIF.
Det blir mycket siffror, och det kanske är svårt att hänga med, men slutsatsen blir i vilket fall som helst att Riksbanken inte når sitt uppsatta mål - detta mål om 2 procents inflation som formellt började gälla 1995 och som fastställs av en självständig riksbank.
Är det då ett misslyckande att inte nå sitt uppsatta mål? En del kanske vill hävda detta. Om man isolerar dessa siffror från alla andra omgivande faktorer skulle man kunna hävda att penningpolitiken varit för stram. Någon kanske skulle drista sig till att mena att en annan politik borde ha förts.
Det går visst att argumentera för detta, men för att vi ska ha en meningsfull diskussion och debatt måste vi ändå sätta in resultaten i en kontext. Det är att förenkla resonemanget om man inte tar hänsyn till de reella förhållanden under vilka besluten tagits i riksbanksdirektionen, vilka överväganden som har gjorts och vilken betydelse de i så fall har haft.
Riksbankens uppdrag är enligt vad riksbankslagen stipulerar att med penningpolitiken upprätthålla ett fast penningvärde. Dessutom ska Riksbanken utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning samt att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.
Utifrån prisstabilitetsmålet har riksbanksfullmäktige formulerat sitt eget mål: 2 procents inflation som ett uttryck för prisstabilitet. I sammanhanget bör noteras att före 2010 fanns ett toleransintervall på plus minus 1 procent runt inflationsmålet.
Jämte de utfrågningar som sker tre gånger om året av riksbanksdirektionen låter finansutskottet utöver dessa våra utvärderingar som vi nu debatterar också göra externa, oberoende utvärderingar av penningpolitiken. Den första gjordes av Giavazzi och Mishkin, och de resonerar just kring inflationsmålet. Utvärderingen kom så småningom fram till att målet var väl avvägt och att inflationsmålet vunnit acceptans i samhället. Färska undersökningar tyder också på att det finns en trovärdighet och acceptans för Riksbankens inflationsmål.
Samtidigt uttrycker Riksbanken numera att man tillämpar en flexibel inflationspolitik, vilket innebär att man utöver prisstabilitet också strävar efter att stabilisera produktion och sysselsättning.
Jag tycker att det är bra att ha med sig det här i det fortsatta resonemanget.
Som framgår har vi redan här komplicerat bilden en aning om hur en strikt måluppfyllelse ska utvärderas. Till detta ska läggas en tid av minst sagt stor oro på finansmarknaden med skuldsättningsproblem för stater, instabila banker, hushållens skuldsättning, volatila börser och till och med en minst sagt volatil nationell ekonomisk utveckling under dessa år - allt detta i spåren av det som började 2008 och som vi känner som finanskrisen. Den övergick sedermera till en snabb återhämtning under 2010 för att därefter övergå till en skuldkris och en snabb avmattning under 2011 och 2012.
Det är lätt att förstå hur besvärligt det är att ta fram prognoser i denna miljö. Det är nog så svårt under någorlunda normala förhållanden. Vi kan också konstatera att prognoserna stundom legat ordentligt fel från de flesta bedömare. Det är även svårt att under dessa förhållanden bortse från de eventuella obalanser som skulle kunna finnas i ekonomin, för hur det än är måste det, enligt mitt förmenande, vara en del i att upprätthålla prisstabilitet att faktiskt ta hänsyn till eventuella obalanser i ekonomin som skulle kunna skapa bubblor som riskerar att brisera och vad det i så fall skulle betyda för stabila priser. Detta gäller särskilt när skuldkriserna i vår omvärld stått och vägt för att eventuellt fälla hela nationers ekonomier, ja, till och med för hela unionen.
Vi är starkt beroende av vad som händer i vår omvärld. Det är svårt att bortse från vilken betydelse ett fallissemang skulle kunna få för vår egen ekonomi. Det är svårt att i denna miljö isolera dessa parametrar och hänvisa till strikta teoretiska modeller som talar för en annan politik. Det är att ägna sig åt eftertankens kranka blekhet.
Detta är kulissen vi måste ha med oss när vi gör vår utvärdering. Detta är faktorer som i bästa fall hämmar vår tillväxt men som i värsta fall kan vara fullständigt förödande för hela världsekonomin och följaktligen då för vår nationella ekonomi. Det är uppenbart hur beroende vår egen ekonomi är av vad som händer i vår omgivning.
Det förtar naturligtvis inte diskussionen om den förda penningpolitiken. Jag menar att det finns ett värde i att med efterklokhetens lyx resonera om och försöka dra slutsatser kring huruvida penningpolitiken varit väl avvägd eller inte.
Det finns troligen inte ett entydigt svar på detta, och det har väl tydligt framgått att direktionen inte gör samma bedömningar, varken med facit i hand eller under den tid som utvärderingen gäller. Det har varit aparta uppfattningar inom direktionen, men jag tycker att det är bra i sig att det finns en öppen diskussion om den förda politiken och att olika alternativ för framtiden debatteras. Det är inget problem i sig. Det är i stället berikande och bra för beslutsfattandet.
Med en grov förenkling har direktionen, enligt min uppfattning, varit delad i synen på vad som ska värderas eller inte värderas i beslutsunderlaget. Å ena sidan finns det de som menar att ska tas hänsyn till omvärldsfaktorer som exempelvis hushållens skuldsättning. Man menar att penningpolitiken riskerar att underblåsa en eventuell bubbla.
Andra anser att penningpolitiken har liten betydelse för detta och att räntevapnet är trubbigt och inte alls lämpligt för att hantera dessa obalanser. De menar att andra instrument är mer lämpliga för att hantera detta, att resursutnyttjandet är överordnat och att penningpolitiken ska utformas mer strikt utifrån detta.
Där menar majoriteten i direktionen att under rådande omständigheter, mot bakgrund av den uppskattade jämviktsarbetslösheten, skulle en än mer expansiv penningpolitik få liten betydelse. I det sammanhanget kan nämnas att Riksbanken fördjupat sina studier av den svenska arbetsmarknaden för att försöka bedöma den långsiktigt hållbara arbetslöshetsnivån. Slutsatserna är dock osäkra.
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att vi befinner oss i exceptionella omständigheter. Det går enligt mig inte att dra några självklara slutsatser vare sig om det ena eller det andra, och det är symtomatiskt att det pågår en omfattande diskussion både internationellt och i Sverige om just dessa frågor, om centralbankernas mål och medel. Debatten handlar om hur inflationsmålen bör utformas, vilket ansvar centralbankerna ska ha för finansiell stabilitet och hur det påverkar penningpolitiken, hur utvärdering ska ske och hur insyn och demokratisk kontroll ska fungera. Det här är väldigt viktiga frågor, och det sker ett omfattande utredningsarbete omkring dem. Flera betänkanden är lämnade som just nu är ute på remiss. Jag förutsätter att vi fortsätter att följa och delta i debatten kring dessa frågeställningar.
Fru talman! Jag håller med Ulla Andersson om att det är oerhört spännande att följa debatten om penningpolitiken. Min prognos är att vi därför med stor sannolikhet kommer att höra mer om dessa frågor i denna kammare.
Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag om godkännande av vad utskottet anfört om penningpolitiken för perioden 2010-2012.