Fru talman! Jag vill först och främst önska Ardalan Shekarabi välkommen till finansutskottet, också så här offentligt. Det känns bra att ha dig med i finansutskottet.
Jag reagerade på en sak som du sade i ditt anförande. Men innan jag kommer dit kan jag säga att vi gör ungefär samma bedömning när det gäller regeringens misslyckade jobbpolitik och att det skulle behövas en helt annan linje i svensk politik. Man ska bort från den ensidiga skattesänkarvägen. Det ska vara en politik för jobb- och sysselsättning, helt enkelt, som skulle skapa bättre förutsättningar. Det ska också vara en politik där regeringen faktiskt tar ansvar för hushållens ökade skuldsättning.
Men du sade en sak som gjorde att jag kände att jag skulle begära ordet. Du sade att det är svårt att utreda ett mål som aldrig har nåtts. Det målet har funnits sedan 93. Det är ganska lång tid. Borde då inte de folkvalda faktiskt utreda detta och ta reda på varför man inte har nått det här målet? Det är 20 år sedan i dag. Och vi vet att det kostar ungefär 40 000 arbetstillfällen per år för att man inte har nått det här målet.
Det är ändå en central frågeställning. Har vi råd att förlora de arbetstillfällena eller de uteblivna arbetstillfällena? Jag skulle säga nej, för Sverige har under lång tid haft alldeles för hög arbetslöshet. Och då har penningpolitiken självklart en viktig och central betydelse.
Vänsterpartiet, LO och TCO har kommit fram till att det tydligt visar just att man inte har nått målet, att det behövs ett sysselsättningsmål för penningpolitiken. Därför tycker vi också att det vore rimligt att vi parlamentariskt tittade över målen för penningpolitiken men också varför man inte har nått målen. Därför vill jag ställa min fråga: Varför är det inte rimligt att utvärdera varför man inte har nått målen? Vi har 20 år bakom oss nu, och det är lite som säger att det skulle gå bättre i framtiden om vi inte vidtar några åtgärder.