Herr talman! I dag debatterar och diskuterar vi här en ny namnlag. Det är ett efterlängtat förslag som vi i riksdagen har att ta ställning till i eftermiddag.
Dagens namnlag infördes 1983, som Tuve Skånberg sa. Mycket i den var naturligtvis en modernisering av det som var innan, och det finns några delar där som jag ska återkomma till.
Namn engagerar naturligtvis, till exempel vad man heter i förnamn. Vi vet att föräldrar ibland ger sina barn förnamn som barnen kanske inte alltid tycker så väldigt mycket om. Men det som kanske har engagerat flest människor är att barn till sambor får båda föräldrarnas efternamn. Men barn till föräldrar som gifter sig kan inte få båda föräldrarnas efternamn utan bara den ena förälderns efternamn. Detta har jag träffat många föräldrar som är otroligt upprörda över. Därför känns det extra tillfredsställande att det är en av de saker som vi kommer att ändra på.
Jag har också träffat människor som tycker att vi har en otroligt gammal syn på namn. För människor som ska gifta sig och vill ha dubbelt efternamn, både hon och han, har det inte varit möjligt. Vi kan ju inte ha dubbla efternamn.
Vad är det då vi gör? Tuve var lite inne på det. Det är bland annat att barn inte längre automatiskt får ett efternamn, utan man får ansöka om efternamnet, som kan vara ett dubbelt efternamn, mammans efternamn eller pappans efternamn. Det här känns bra.
Men, som sagt, den viktigaste aspekten av detta är de dubbla efternamnen och att man tar bort det vi nu har som kallas mellannamn. Det är en befrielse eftersom det inte finns någon som vet vad ett mellannamn är.
Jag har själv ett mellannamn. Alla som gifte sig efter 1983 och har dubbla efternamn har egentligen mellannamn. Men i princip är det ingen myndighet och ingen någonstans i detta land som behandlar ett mellannamn på det sätt som tanken nog var. Därför är det en befrielse att vi går tillbaka till att det är två efternamn - det som alla tror att vi har.
Emellertid får man ha kvar sitt mellannamn om man har ett, men man kan också byta så att det blir två efternamn. Det känns bra.
Något annat som känns bra är att man kan få ta ett nytt efternamn. Det vanligaste är kanske att man tar någon av sina föräldrars förnamn och lägger till -son eller -dotter. Det kan vara ett naturligt sätt att skapa gemenskap och tillhörighet, och det är bra att vi vidgar den möjligheten. Dessutom blir de vanligaste efternamnen fria att välja för alla.
Därtill kommer det att bli enklare att byta förnamn. Det känns också bra. Vi vet att föräldrar ibland är väldigt kreativa när de hittar på förnamn till sina barn. Det kanske inte alltid är roligt att ha det förnamn man fick av sina föräldrar, och då kan det kännas bra att få byta.
Ny namnmyndighet kommer att bli Skatteverket, som framöver kommer att sköta allt som har med namn att göra.
Så till frågan där den socialdemokratiskt ledda regeringen valde att inte följa utredningens förslag. Som motivering angav man att det är en mycket liten fråga. Det gäller möjligheten att i samband med skilsmässa kunna ta makens eller makans efternamn med hans eller hennes medgivande. Varför man har valt att inte följa utredningen i denna del är för mig obegripligt. Det är säkert inte speciellt många personer som skulle vara intresserade av att göra detta. Men för dem som har detta genuina intresse eller behov, kanske framför allt för att få namngemenskap med sina barn, blir det här obegripligt.
Jag hoppas att jag kan få ett svar från regeringens representanter på vad det var som gjorde att just denna del valdes bort. De människor som drabbas av detta kommer att tycka att det är lika obegripligt som mellannamn och hela den biten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.