Herr talman! Tidigare talare har tagit upp en del av förändringarna i den nya namnlagen. Jag skulle vilja sammanfatta det med att den automatiska överföringen av namn tas bort. I princip bygger detta på att man ansöker om och fritt får välja namn.
När det gäller barn blir detta betydelsefullt, till exempel att de kan få syskons efternamn. Det kan vara ett problem om ett par har fått det första barnet som sambor och det andra som gifta. Då kan det bli så att barnen inte har samma efternamn. Det är alltså en viktig förändring.
En annan förändring är att man inte bara ska kunna ta sin förälders efternamn utan även sin förälders förnamn med tillägget -dotter eller -son, lite grann som gäller med isländska namn med dottir. Jag tycker att det är spännande att om ens mamma heter till exempel Ylva ska man få heta Ylvasdotter, Ylvasson, Karlsson eller något annat. Detta visar ytterligare samhörighet. Det handlar inte bara om att det är ett gammalt namn som kanske har funnits i många generationer utan att det faktiskt har en direkt koppling till ens förälder. Som har nämnts här blir det många olika efternamn att välja mellan, och de vanligaste efternamnen blir fria.
Det är också ett stort steg framåt att man ska kunna förvärva ett dubbelnamn och att det inte längre blir så känsligt i fråga om i vilken ordning dessa efternamn ska komma. Den ena kan heta Karlsson Nilsson och den andra Nilsson Karlsson, trots att de vill heta samma sak i familjen. Man får också välja om man ska ha bindestreck eller inte. Man får också byta efternamn.
Allt detta bygger på arbetet i den parlamentariska kommitté som såg över namnlagen och som startade sitt arbete 2009 och avlämnade sitt betänkande 2013. Betänkandet har remissbehandlats, och i stort sett alla remissinstanser är positiva. Även Lagrådet har sagt ja. Denna fråga har vi arbetat med mycket länge, även före 2009. Det känns därför som ett genombrott att det äntligen händer något. Det var ändå väldigt länge sedan 1982 års namnlag kom, och det är mycket som har hänt i samhället och som vi behöver bejaka och förändra.
Som har nämnts är det mycket bra att man inte automatiskt får ett namn när man gifter sig utan att man ansöker om det. Man väljer om man vill behålla sitt namn eller om man vill ha en namngemenskap och samma namn som sin make.
Om man har förvärvat ett efternamn genom att ha varit gift har man redan tidigare kunnat behålla efternamnet från det tidigare äktenskapet. En nyhet är att man kan överföra detta namn inte bara till sitt barn, som man tidigare har kunnat, utan även till en ny make. Orsaken till den förändringen är att man ska uppnå namngemenskap i den nya familjen så att alla, om man vill, ska kunna ha samma efternamn.
När man tar ett nytt efternamn kan man välja bland alla namn som finns, och det har blivit ett större urval, men man kan också bilda ett helt nytt efternamn. Om man väljer att ta ett nytt efternamn är det intressant att ens föräldrar, syskon och syskonbarn också kan ta detta efternamn, till och med mot viljan hos den person som har namnet. Det blir verkligen en större frihet. I de flesta fall tror jag att det kommer att vara någonting som alla går med på.
Detta visar att det är ganska långtgående förändringar som sker här till gagn för den enskildes egen möjlighet att välja namn.
Tidigare talare har nämnt att det ändå kommer att finnas vissa undantag. Man måste ändå väga den enskildes rätt att välja namn mot andras enskilda intressen. Om det skadar någon annan enskild kan det alltså vara ett skäl att inte få välja fritt. Det gäller naturligtvis också om det skadar bäraren av namnet, till exempel ett barn som inte själv kan välja när det är litet.
En annan fråga gäller tidigare släktnamn, där man nu slår fast i lag att man ska kunna byta till ett släktnamn som har funnits i tidigare generationer, och det kan vara så långt tillbaka i tiden som fyra generationer räknat från den som vill byta till det namnet. En del har uppfattat detta som en försämring. Men det är inte så, eftersom praxis redan tidigare har varit att man inte kan gå längre tillbaka i tiden än fyra generationer. Men nu slås det fast i lag. Om man skulle göra undantag från detta och till exempel gå ännu längre tillbaka i tiden krävdes det tidigare synnerliga skäl för att göra det. Nu krävs det särskilda skäl. Man kan säga att det är lite lättare. Framför allt blir det nu tydliggjort vad som gäller i dessa fall.
När det gäller hur man rent konkret ska byta sitt namn sker det genom en ansökan till Skatteverket. Det blir enkelt och tydligt, och man vet vart man ska vända sig. Vi säger att det inte är något hinder att man gör detta elektroniskt. Men det har av en del uppfattats som att det ska vara ett undantag. Men självklart är det så att på samma sätt som man fritt väljer sitt namn väljer man fritt hur man ansöker om namnbyte. Det kan ske antingen via ett brev, via mejl eller på annat sätt. Det viktiga är att det ska ske skriftligt.
När det gäller ansökningar om att byta namn blir det egentligen ingen skillnad mot i dag. Redan i dag kan avgifter för detta tas ut, speciellt om man redan har bytt namn och ska byta igen. Men skillnaden är att man nu får byta namn hur många gånger som helst. Men det tydliggörs också att avgifter kan tas ut som motsvarar Skatteverkets kostnader för administration och personal. Det får också en dämpande effekt om någon skulle sätta i system att in absurdum byta namn. Möjligheten finns, men det kostar i form av en administrativ avgift.
Tidigare talare har nämnt en del kritik. Jag tog upp det här med att man naturligtvis ska kunna göra detta elektroniskt. Det har också tagits upp en del kritik av det här med presumtion av moderns efternamn. Om man för till exempel ett nyfött barn inte kommer in med en ansökan om vilket namn barnet ska ha får det efter tre månader samma namn som den som har fött barnet, alltså modern. Det kommer alltså inte att vara namnlösa barn, men presumtionen att det automatiskt ska vara så finns inte. I stället har man under tre månader chansen att komma in med ett annat namn - eller moderns namn. Detsamma gäller vid adoption; barnet kommer att få ett namn.