Herr talman! Äntligen! Den 1 juli 2017 kommer vi alla att kunna byta namn till Urban Ahlin. Visst är det fantastiskt vad vi kommer att kunna spara pengar genom att använda ett och samma namn på samtliga bänkar här inne och på alla arbetsrum. Observera att jag säger "kan" inte "ska".
Att namnlagstiftningen berör märks inte minst på alla de reaktioner jag får när jag diskuterar detta med människor. Det märks också på alla de mejl som har strömmat in i mejlkorgen den senaste tiden. Människor är oroliga för vad som kommer att hända med deras efternamn och undrar om det kommer att bli fritt fram för vem som helst att ta det och så vidare.
I underlaget, och även av Tuve Skånberg, framhålls att namnlagstiftning är en ganska ny företeelse i Sverige och att man i slutet av 1800-talet i princip kunde välja och byta namn fritt. Jag skulle nog snarare beskriva det som att det var kyrkan och prästen som satte upp reglerna för vilka namn som tilläts och att man i de namnlagar som infördes nedtecknade de regler som i stort redan gällde.
Om man innan namnlagen fanns, till exempel i slutet av 1800-talet, ville döpa sin son till både ett pojknamn och ett flicknamn och inför prästen motiverade det med att kön bara är en social konstruktion är i alla fall jag ganska övertygad om att prästen hade sagt nej och döpt barnet efter eget huvud. Sedan hade han skrivit i kyrkböckerna något i stil med "Föräldrar med svagt förstånd. Församlingen döpte barnet till Lukas."
Jag har hört mer sentida historier där prästen inte har accepterat föräldrarnas namnval och då föreslagit andra namn varpå föräldrarna känt sig tvingade att ändra. Så helt fritt att ta vilket namn man vill har det nog inte varit under överskådlig tid bakåt.
Vi ser ingen anledning att ta bort ärftligheten av efternamn från mamma till barn eftersom man redan lätt kan byta detta efternamn om man vill.
Det finns en nytta med att ha ett givet namn även om föräldrarna senare vill byta namnet. När min äldsta dotter föddes fick hon namnet "flicka Lundvik" på prematuravdelningen i Helsingborg. Men när denna lag gått igenom blir väl benämningen "flicka nr 23" eller något ditåt. Får socialdemokraterna som de vill blir det kanske "hen nr 23". Det är ingen stor grej, men det riskerar att bli mer opersonligt när inget givet namn finns.
Det blir också lite löjligt att barn till gifta par med gemensamt efternamn inte automatiskt får det efternamnet. Det är nästan så att man saknar den där 1800-talsprästen som talade om vad barnet skulle heta, punkt slut.
Herr talman! Vi sverigedemokrater tycker att delar av den nya lagen är bra. Att vi nu tar bort mellannamn och i stället gör det möjligt att bära två efternamn är en av de bättre förändringarna. Vi är alla resultat av två släkter som möts, och då kan det vara av intresse att poängtera detta genom att behålla båda släkternas efternamn. Det kan man vilja både vid äktenskap och när man får barn, om man vill att barnet ska bära båda sina föräldrars efternamn.
Det finns dock ingen anledning att man ska kunna lägga till ett efternamn som man helt saknar släktskap till. Att det endast gäller vanligt förekommande efternamn bör diskuteras. Om vanligt förekommande efternamn är alla efternamn som bärs av mer än 2 000 personer i Sverige är bland annat Hult och Ahlin vanliga efternamn, och fler än 10 000 heter Falk. Vanligt förekommande efternamn i Sverige är även Hussein, Mustafa, Ahmed, Ahmad och givetvis Mohamed.
Varför man över huvud taget gör namn fria att ta för någon som helt saknar släktskap till namnet har vi svårt att se någon uppenbar fördel med.
Herr talman! Jag förstår att det i grunden handlar om ett försök att minska bindningen mellan släkt, land och kultur - att man genom att göra namn till något mindre strikt tror sig kunna ta bort de bindningar som finns via släktled och det land vi ärvt. När man planterar en ny planta i trädgården rycker man upp alla plantor som redan finns där för att alla ska få samma möjlighet att växa upp samtidigt.
Man tänker att när ingen känner att de har ärvt landet så ska invandrare lättare passa in. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra. Det är ingen lösning.
Man har missat några av de mest grundläggande detaljerna. Människor kommer i stor utsträckning att följa tidigare namnkultur och fortsätta att ta och ärva namn, som man tidigare har gjort. Jag tror också att ytterst få människor bara vill ta ett namn.
Argumentet att invandrare lättare skulle kunna ta försvenskade namn faller också ganska platt. Det utgår från ett tänk att alla som kommer hit inte vill något hellre än att bli och vara svenska - eller i alla fall låtsas vara svenska för att lättare få jobb. Verkligheten är att de allra flesta människor är stolta över sitt ursprung och sin släkt och gärna vill lyfta fram sitt ursprung, även om det på det personliga planet kan vara till nackdel. Om en arbetsgivare väljer bort mig för att jag bär ett utländskt namn vill jag nog inte ha det jobbet heller. Den nya namnlagen kommer alltså inte att ge några effekter på det sättet; det tror jag knappast.
En annan sak man helt har missat när det gäller detta med att passa in är att man om man ska passa in i någonting behöver en kultur att anpassa sig till. Det blir inte lättare att passa in när den kultur som finns rivs ned. Det blir som att bygga torn med runda klossar, vilket är mycket svårare än att bygga med fyrkantiga klossar. En liten uppmaning till regeringen är alltså att sluta fila på hörnen i den svenska kulturen, för det hjälper ingen. Vill vi att människor ska passa in måste vi vara tydliga med vad de ska passa in i.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte tror att särskilt många kommer att vilja byta namn till Urban Ahlin den 1 juli 2017. De allra flesta kommer att vilja behålla sina namn och ha namn som säger något om deras person. De flesta vill nog också följa 1800-talets normer för namn, där släktskap styr namnet - även om en viss uppluckring givetvis har varit välkommen.
Med det vill jag yrka bifall till vår reservation, det vill säga reservation nr 2.