Fru talman! Som många föregående talare har sagt tar dagens eller, rättare sagt, kvällens - så kanske man ska säga - betänkande bland annat upp den viktiga frågan om sjuktransporter och specifikt transporter från exempelvis skärgårdsöar eller avlägsen terräng, långt från bebyggda trakter.
Sverige är, som bekant, ett avlångt land med varierande terräng och bebyggelse. I fråga om sjuktransporter finns det inget samlat grepp vad gäller exempelvis helikoptrarnas utnyttjande. Detta är självfallet inte acceptabelt. Det enda rimliga är att alla människor ska ha samma chans och möjligheter vid allvarlig sjukdom eller olycka.
Glädjande nog kan även jag konstatera att försvarsutskottet har bildat en enad front i denna fråga, i vilken mina partikolleger Kerstin Haglö och Suzanne Svensson, socialdemokratiska ledamöter från Blekinge, har motionerat.
I motion 2010/11:Fö231 påpekar motionärerna mycket riktigt att när en olycka inträffar som kan klassas som räddningstjänst gäller lagen om skydd mot olyckor, LSO. Då får räddningsledaren rätt att beställa en räddningshelikopter för att transportera en patient till närmaste sjukhus. Men när en person har insjuknat och ska hämtas från exempelvis en skärgårdsö eller i en avlägsen terräng långt från bebyggda trakter gäller inte LSO, och då får sjukvården inte rekvirera en räddningshelikopter från den av staten uppbyggda räddningsverksamheten. Detta både känns och uppfattas som märkligt.
Fru talman! Jag vill ge ett exempel för att visa hur det slår i dag:
Sölvesborgaren Pelle - så får han heta - får en hjärtinfarkt på ön Lägerholmen utanför Åhus. Nu är det självfallet riktigt bråttom. Man ringer 112. Region Skåne, i det här fallet, har ingen ambulansbåt, för det kostar mycket, och man bedömer att den skulle användas för sällan, även om den skulle behövas i detta specifika fall. SOS Alarm får därför jaga räddningsresurser.
Ambulanssjukvård är inte räddningstjänst. Det kan bli räddningstjänst om den kommunala räddningstjänsten kallas in för att transportera patienten i terrängen till närmast farbara väg där ambulans möter. Men varför detta byråkratiska krångel? Det kan vän av ordning fråga sig. Det finns ingen tid för byråkrati när det gäller hjärtinfarkter.
Sannolikt blir det någon av Sjöräddningssällskapets båtar i Yngsjö eller i Sölvesborg/Hörvik som får uppdraget. Men det tar tid.
Eftersom ambulanssjukvård inte är räddningstjänst får sjukvårdshuvudmannen en faktura från staten eller den som utför transporten. Pengar är en sak, liv en annan.
Trolig tid innan patienten når ambulanssjukvården i Tosteberga, som är närmaste hamn, är sannolikt över en timme, och sedan ska det köras till Kristianstad, vilket tar ytterligare 30 minuter.
Men - här ligger skillnaden - om Kalle, eller Pelle som han egentligen hette, får sin hjärtinfarkt i en båt vid Lägerholmen eller när han simmar på samma ställe blir det helt annorlunda. Med en gång är det sjöräddning, som alltså enligt LSO är räddningstjänst, och omedelbart larmas sjöräddningshelikoptern i Ronneby som flyger direkt till positionen, plockar upp patienten och sedan flyger direkt till närmaste akutmottagning.
Med andra ord: Är du på en ö och får exempelvis en hjärtinfarkt, se då till att ta dig ned i vattnet och tillkalla sjöräddningen om du kan. Då kan alla resurser som är tillgängliga sättas in.
Fru talman! Med dessa ord vill jag återigen säga att det är glädjande att utskottet har kunnat enas om att detta måste ses över genom ett tillkännagivande till regeringen. Utskottet säger i sitt ställningstagande att statens helikopterresurser även bör kunna utnyttjas för angelägna sjuktransporter. Ett onödigt lidande ska inte drabba allvarligt sjuka på grund av att helikopterresurserna finns hos olika huvudmän.
Det är ett klokt ställningstagande.
Jag vet också att genom samtal att SKL välkomnar detta ställningstagande, och jag är övertygad om att beskedet som ges här i kväll kommer att underlätta för SKL, berörda kommuner och landsting men framför allt för den enskilde som kan komma att drabbas av någon allvarlig sjukdom. Vi skickar en viktig signal.
Ställningstagandet innebär i klartext att regeringen snarast bör ta initiativ till överläggningar mellan företrädare för staten respektive sjukvårdshuvudmännen om hur statens helikopterresurser, inte bara Sjöfartsverkets, ska kunna användas för angelägna sjuktransporter.
Vidare anser utskottet att man bör överväga olika modeller för hur finansieringen ska ordnas och att resultatet av överläggningarna ska redovisas för riksdagen. Detta är alltså tillkännagivandet.
I och med detta ställningstagande yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet FöU2.
I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Roza Güclü Hedin, Peter Hultqvist, Åsa Lindestam, Eva Sonidsson, Suzanne Svensson och Anna-Lena Sörenson (alla S).