Fru talman! Då ligger till slut häktningspropositionen på riksdagens bord, efter många vändor och våndor.
Jag måste få börja med lite kuriosa i sammanhanget. Det är Centerpartiets ordinarie ledamot i utskottet, Johan Hedin, som har jobbat med det här ärendet. När han gick på föräldraledighet räknade han kallt med att ärendet skulle vara beslutat och klart när han kom tillbaka, men så blev inte fallet. Och när det nu ska debatteras och beslutas - ja, då vabbar han. Därför är det i stället jag som står här, och jag kommer att fokusera bara på några delar i detta ganska omfattande betänkande.
Frågan om begränsningar av häktestider är en komplex, jätteviktig och allvarlig fråga. Jag har stor respekt för alla som har jobbat med den här frågan och det här betänkandet. Jag har stor respekt för de poliser, åklagare, domare och advokater som på många sätt har medverkat i detta, och jag har stor respekt för alla som har bidragit med remissvar på de mängder av frågor som utskottet har ställt till direkt inblandade i detta. Dessa remissvar är ibland faktiskt direkt motstående mot varandra, så det råder inga som helst tvivel om att detta är en komplex fråga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering
Att en person som är misstänkt för brott är häktad är många gånger en förutsättning för att brottet ska kunna utredas och lagföras. I vissa fall krävs att häktningen är långvarig, och längre häktningstider förekommer förstås vid allvarliga brott som tar längre tid att utreda. Vi kan dock inte bortse ifrån att det internationellt har riktats kritik mot Sverige, återkommande och under lång tid, just gällande att det inte finns en gräns för hur lång häktningstiden får vara.
Kritiken har bland annat kommit från Europarådets särskilda kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. Kritiken har också kommit från FN:s kommitté för barnets rättigheter, som övervakar efterlevnaden av barnkonventionen. Även nationellt har det riktats kritik mot avsaknaden av tidsgränser, bland annat från Barnombudsmannen. Vi tycker nog alltså att någonting måste göras, fru talman.
Att införa tidsgränser för häktning, förstås med möjlighet till förlängning, är ett förslag som Centerpartiet ställer sig bakom. Jämförelser internationellt visar att det inte är särskilt troligt att utredningar skulle ta skada av, hålla sämre kvalitet eller leda till färre fällande domar om tidsgränser infördes. Det är snarare andra faktorer som är avgörande för effektivare utredningar, såsom möjlighet till tidiga förhör som kan användas i bevisföringen vid huvudförhandling och en reformering av omedelbarhetsprincipen, vilket inte minst kan vara bra ur ett brottsofferperspektiv.
Andra åtgärder som kan effektivisera brottsutredningar och därmed korta häktningstiderna är mer resurser till Nationellt forensiskt centrum, liksom inte minst modernare regler för beslag och husrannsakan. Vi tror alltså att detta kan komplettera, inte stå emot, bestämmelserna om tidsgränser för häktning. Syftet är att korta häktningstiderna.
Fru talman! Det har också funnits ett behov av att se över situationen för barn som frihetsberövas till följd av misstänkt brottslighet. Centerpartiet anser att inriktningen i propositionen är vällovlig och instämmer i huvudsak med de förslag som förs fram.
Enligt regeringens förslag ska den som inte har fyllt 18 och som är gripen eller anhållen få hållas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt. Den unge ska som utgångspunkt placeras på ett annat ställe än i polisarrest.
Centerpartiet instämmer i uppfattningen att polisarresten generellt sett inte är en lämplig miljö för ett barn - det är en ofta stökig och ibland våldsam miljö - och att utgångspunkten alltid bör vara att hitta en alternativ placering. Samtidigt är det förstås angeläget att förvar i polisarrest godtas, om det inte finns en alternativ placering att tillgå, i de fall då det finns de synnerliga skäl som krävs för att frihetsberöva ett barn till följd av misstanke om brott.
Det blir naturligtvis fel om barn som uppfyller de redan mycket högt ställda krav som finns för ett frihetsberövande försätts på fri fot enbart med motiveringen att förvar i polisarrest inte kan anses godtagbart. Tolkningen av huruvida förvar i polisarrest är absolut nödvändigt bör därmed grunda sig i om det finns alternativa placeringar att tillgå.
Jag yrkar bifall till reservation 5.