Fru talman! Jag vill bara ge två kommentarer, för
vi kommer säkert att återkomma till den här fråge-
ställningen fler gånger.
När man talar om valfrihet och rätten att välja
själv tror jag också det är väldigt viktigt att fundera
över vilka grupper vi talar om. Om man kommer som
nyanländ flykting till Sverige från ett krigshärjat land,
ska man då vara beroende av att kunna så mycket om
Sverige att man känner till skillnaden mellan Med-
borgarskolan och ABF och något privat företag så att
man kan välja rätt? Måste vi inte se till att vi garante-
rar alla individer som kommer hit en så individanpas-
sad och arbetsorienterad svenskundervisning och
introduktion som möjligt, så att det i verklig mening
blir en rättighet? Det vill jag gärna återkomma till för
att debattera hur det ska göras.
Jag vill än en gång uttrycka besvikelse över att
storstadspolitiken och storstadsavtalen i debatterna
ständigt reduceras till att handla om parkbänkar och
grillar. Det är inte värdigt Göran Lindblads förmåga
eller engagemang i de här frågorna att reducera arbe-
tet till detta.
Jag kan nämna några av de faktiska resultaten. En
fjärdedel av pengarna har använts för att stärka det
svenska språket för barn och ungdomar och vuxna.
Allmän deltidsförskola har införts för alla 3-5-åringar
i samtliga de 24 kommundelar som det här projektet
omfattar. Det är väl ett resultat som heter duga? Hur
ska vi kunna se till att integrationen inte misslyckas
också i den andra generationen om inte barnen får det
svenska språket med sig? Det är inte parkbänkar utan
det är verklig frihet som det handlar om.