Fru talman! I propositionen om strafflindring som vi nu debatterar föreslås det att en tilltalad som har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet ska kunna få ett kortare straff än det som annars skulle ha utdömts.
Detta motiveras i propositionen med att medverkan till utredning av egen brottslighet skulle visa på ett ansvarstagande och markera en vilja att ställa allting till rätta efter sig liksom ett avståndstagande från den brottsliga gärningen.
Allt detta kan verka mycket sympatiskt. Men frågan är faktiskt mer komplex än så eftersom det också innebär en ganska ny rättsordning i det svenska rättsväsendet.
Vi i Vänsterpartiet är inte emot strafflindring i sig utan anser att de strafflindringsprinciper som redan finns i dag i lagstiftningen är goda nog och täcker in de behov som finns för att skapa förutsättningar för en straffmätning som framstår som skälig och rättvis i det enskilda fallet.
Regeringen menar att det genom en sådan ordning skapas förutsättningar för effektivare brottsutredning och snabbare lagföring. Men det är inte den misstänktes uppgift att se till att brottsutredningen ska gå snabbare. Vi instämmer i mycket av den kritik som har framförts av flera remissinstanser, till exempel Sveriges Domareförbund, Polisförbundet, Rikspolisstyrelsen och Brå, gällande den tillämpningsproblematik som förslaget med stor sannolikhet skulle leda till, bland annat avseende hur den tilltalades medverkan ska bedömas och värderas.
Vänsterpartiet anser att det finns flera principiella skäl som talar emot att införa strafflindringsgrunden. Det finns här en konflikt gällande Europakonventionens oskuldspresumtion, det vill säga att den som anklagas för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att skulden är fastställd. Det finns ett starkt samband mellan oskuldspresumtionen och rätten för en misstänkt att avstå från att uttala sig i en utredning. Amnesty International påpekade att ett system som uppmuntrar en misstänkt att medverka vid utredning av det egna brottet kan undergräva den rätt en misstänkt enligt Europakonventionen har att inte uttala sig eller belasta sig själv.
Jag skulle även vilja påpeka att det skulle kunna finnas stora gränsdragningsproblem när en misstänkt anser sig ha bidragit till själva utredningen men polis eller åklagare inte delar den uppfattningen. Det leder till att den enskilde polisens eller åklagarens godtycke, eller försvararens skicklighet, får väldigt stor betydelse.
Förslaget riskerar även att medföra orättvisa resultat exempelvis på så sätt att personer som begår lättutredda brott hamnar i ett sämre läge än de som begår lite mer svårutredda brott. För hur blir strafflindringen egentligen för en misstänkt vars utredning har kommit en lång bit på vägen, i jämförelse med den misstänkte som är med redan från början i utredningen? Blir strafflindringen densamma om den misstänkte är med redan från dag ett? Den här problematiken påpekar bland annat både Malmö och Göteborgs tingsrätt, och det är precis det vi ska undvika: godtycklighet i rättssamhället.
I propositionen motiveras förslaget till stor del med effektivitetsargument och att handläggningen inom rättsväsendet skulle bli snabbare. Det verkar faktiskt som att effektivitetsskälen är viktigare än rättssäkerheten. Nya regler och lagar ska dock inte införas för att myndigheter ska kunna göra en snabbare handläggning i olika ärenden, utan nya regler och bestämmelser ska införas för att rättssäkerheten höjs. Behovet av snabbare utredning av brott är jättestort, men det ska i första hand åtgärdas inom myndighetens egen organisation genom regleringsbrev och intern arbetsfördelning - inte genom den misstänktes involvering i själva utredningen.
Jag yrkar bifall till reservation 1 från Vänsterpartiet och avslag på Sverigedemokraternas reservation.