Fru talman! För mindre än tre år sedan riktades det stark kritik mot Sverige då FN:s tortyrkommittés slutsatser om hur vårt land lever upp till konventionen offentliggjordes. Vad som särskilt togs upp var häktestiderna, som fortfarande saknar en yttre tidsgräns, och den närmast tortyrliknande isolering långa häktestider med restriktioner innebär.
Ett av de grövsta fallen som granskades handlade om en 24-åring som suttit häktad med restriktioner i över tre år. Det innebär att vara inlåst 23 timmar om dygnet i en cell på åtta kvadratmeter. Att dessutom inte kunna ta emot besök, umgås med andra intagna, kolla på tv, lyssna på radio eller läsa tidningar är faktiskt ett oerhört ingripande - särskilt när man inte har fått sin sak prövad.
Forskning visar på att isoleringen kan riskera den tilltalades psykiska hälsa och därmed äventyra en hel rättsprocess. Jag tror att de allra flesta håller med mig när jag säger att det inte hör hemma i en modern rättsstat. För att komma till rätta med problemet har riksåklagaren utrett vad som kan göras, och från och med den 1 april kommer nya riktlinjer att gälla landets åklagare. Det handlar om hur man ska tolka häktestiderna, att åklagaren måste motivera varje restriktion och att omprövningar av restriktionsbeslut ska motiveras på nytt.
Fru talman! Allt detta är viktiga steg för att komma till rätta med problemet, men det räcker inte. Även lagstiftaren måste ta sitt ansvar. Det är just därför jag välkomnar regeringens proposition om strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet. Förslaget innebär i korthet att en tilltalad som har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av det egna brottet ska kunna få ett kortare straff än vad som annars hade dömts ut.
Att medverka till att klara upp egen brottslighet i en tid då brotten blir alltmer komplicerade och svåra att utreda är en förutsättning för kortare häktestider. Även riksåklagaren föreslog lagändringen i sin utredning. Det har emellertid riktats kritik mot regeringens proposition. Vänsterpartiet var inne på det. Remissinstanser har uttryckt oro för vad förslaget kan komma att innebära, och jag tänkte därför redogöra för hur vi socialdemokrater resonerar kring beslutet.
För det första har man ifrågasatt om förslaget inte undergräver den oskuldspresumtion man har enligt Europakonventionen. Kritiken är visserligen befogad, fru talman - oskuldspresumtionen kan komma att urholkas i utredningsstadiet om inte tydlighet råder i frågan. Lagförslagets utgångspunkt är en lagändring i 29 kap. 5 § i brottsbalken, vilken handlar om hur påföljden kan bedömas i mildrande riktning. Det innebär att rätten att inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen kvarstår.
Den tilltalade har ingen skyldighet att yttra sig, och den som förnekar och inte medverkar till en utredning kan inte - och får inte - drabbas av ett strängare straff. Att inte medverka får inte heller användas mot den tilltalade i ett senare skede i processen. Förslaget bygger för det första på frivillighet och för det andra på att man är oskyldig tills en dom har vunnit laga kraft. Information om egen brottslighet måste styrkas av andra omständigheter i domstolen.
För det andra oroas man över att lagförslaget kan framtvinga felaktiga erkännanden och oriktiga uppgifter och därmed mindre grundliga brottsutredningar. Men att den misstänkte erkänner brott eller anger felaktiga uppgifter, fru talman, räcker enligt svensk processrätt inte för rättens bedömning. Ett erkännande eller riktigheten i den misstänktes uppgifter måste styrkas av andra omständigheter och kan egentligen återtas av den misstänkte när som helst. Därför finns det inte heller risk för mindre grundliga brottsutredningar. Det är snarare så att varje påstående eller varje information från den tilltalade behöver utredas närmare.
För det tredje menar man att lagförslaget kan leda till tillämpningssvårigheter, för vem bedömer egentligen om informationen har haft väsentlig betydelse för utredningen? Den tilltalade kan uppfatta att informationen har haft en väsentlig betydelse, medan undersökningsledaren anser att så inte är fallet. Vi menar att det framgår av förundersökningskungörelsen att förundersökningsprotokollet ska utformas så att det ger en adekvat bild av hela utredningen och därmed av om den tilltalade har bidragit och på vilket sätt. Protokollet ska användas som underlag för domstolens bedömning och borde inte leda till större tillämpningssvårigheter.
Fru talman! Som sista invändning oroas man över gränsdragningsproblematiken i förhållande till kronvittnen. Sverigedemokraterna har även motionerat om införandet av ett sådant system. För att bemöta gränsdragningsproblematiken innebär regeringens förslag att uppgifter om annan gärningsman enbart har betydelse ifall informationen säger något om den egna brottsligheten, inte annars. På så sätt menar vi att det finns en tydlig gränsdragning mellan utredningen av den egna brottsligheten och om annans brottslighet.
Anledningen till att vi inte tror på ett system med kronvittnen är av processrättslig karaktär och har även att göra med en analys av hur den organiserade brottsligheten ser ut i dag. Vad vi kan se utifrån en internationell analys av stater som har ett kronvittnessystem - Sverigedemokraterna nämnde några av dem - är att personer längre ned i en brottslig organisations hierarki vanligen beskylls. På så sätt kan man säkra att organisationen kan fortsätta med sin brottsliga verksamhet.
Det vanligaste är dock att lojaliteten mot den kriminella organisationen är så stark att man sällan förser polisen med information. Processrättsligt finns det även stor risk för ett system med falska vittnesmål. Därför menar vi att det är både mer effektivt och mer rättssäkert med medverkan till utredning om egen brottslighet.
Fru talman! Ingen 24-åring ska behöva tillbringa flera år isolerad i ett häkte utan domstolsprövning. Det är inte värdigt vår rättsstat, och vi är ytterst angelägna om att komma till rätta med problemet. Därför yrkar jag bifall till regeringens proposition och avslag på samtliga motioner.