Fru talman! Klockan är nu 19.32 den 14 februari 2019. Vi har 412 ppm koldioxid i atmosfären. Vi lever i en klimatkris och i en massutrotning av arter. Ändå agerar politiker inte tillräckligt. Medan vi står här i kväll och talar om för varandra vilken väg som är bäst för att gå framåt missar vi målet. Vi hör om hur man ska lappa och laga i stället för att ta itu med grunden till problemet.
Fru talman! Vi kan inte nöja oss med att byta bränsle eller köpa eko, utan vi måste jobba för att minska behovet och för att minska trycket på planeten totalt sett så snabbt som möjligt och så mycket som möjligt. Vi måste anpassa oss efter planetens gränser snarare än efter ekonomiska mål. Naturens gränser går inte att kompromissa med, och för att vi ska ha en chans måste vi skydda och stärka våra ekosystem.
Fru talman! Därför kan vi inte bara tro att naturen ska vara en oändlig resurs som kan industrialiseras och förse oss med biobränsle från hotade skogar eller fisk från hotade arter. Det kommer att krascha våra chanser att ha en levande planet till kommande generationer.
Ibland tror jag att vårt största hinder för att bevara naturen är att den bjuder på helt gratis tjänster, eftersom vi värderar monetära värden högre än ovärderliga och livsnödvändiga värden. Därför måste vi anpassa vår ekonomi efter vår ekologi. Så länge som vi inte kan tänka oss att sluta tjäna maximalt med pengar på det som förstör planeten, så länge kommer vi aldrig att ha råd att rädda världen.
Fru talman! Vi politiker måste våga säga nej till ekonomiska särintressen som utarmar våra ekosystem och våra möjligheter att tackla klimatkrisen. Det är vi här som måste våga säga nej till ekonomiska intressen och inte bara se till kortsiktiga intressen för att verkligen värna framtida generationers möjligheter att också bedriva verksamheter. Där någonstans måste vi börja bygga en hållbar ekonomi och hållbara samhällen på riktigt.
(Applåder)