Herr talman! Även om mitt parti företräder könsneutrala begrepp som har diskuterats tidigare i dag finns det ju situationer när man följer de regler som gäller.
Alltså säger jag: Herr talman! Betänkandet om försäkrings- och skadeståndsrättsliga frågor behandlar 19 olika yrkanden från allmänna motionstiden. De rör frågor av varierande vidd, från individuella och djupt personliga försäkringsfrågor till de med global räckvidd och med enorma konsekvenser för alla.
Självklart står vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer - även den där vi samarbetar med Socialdemokraterna - men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation nr 14 om skadeståndsansvar vid atomskador. Att jag valt att yrka bifall till just den reservationen betyder naturligtvis inte att jag anser att till exempel jämkning av trafikskadeersättningar skulle vara mindre viktigt än frågor om obegränsat ansvar vid atomkraftsskador.
Jag tänkte försöka att kort kommentera några av de frågor som berörs i betänkandet.
När det gäller könsneutrala försäkringspremier delar utskottet motionärens uppfattning att könstillhörighet inte är en acceptabel grund för att differentiera avgifterna i försäkringarna. Det finns risk att det blir en form av diskriminering. Det är en generell grundinställning som jag tycker är rätt. Jag har dock ändå valt att bifoga ett särskilt yttrande till betänkandet där jag på ett sätt försöker problematisera själva frågan.
Diskrimineringsfrågor blir ibland ganska svåra. Jag tror att det är viktigt att regeringen i den beredning som pågår ändå vågar titta på att det faktiskt finns skillnader mellan män och kvinnor som rimligen borde kunna få genomslag i avgifterna utan att man för den skull ska behöva betrakta det som diskriminering.
Jag tycker exempelvis inte att det är rimligt att unga män, som bevisligen förorsakar försäkringsbolagen större kostnader än andra grupper på grund av att de är mer vårdslösa i trafiken, inte har en högre premie. Naturligtvis kan man se det som en kombination av både åldersdiskriminering och könsdiskriminering, och därför skulle det vara oacceptabelt. Dock är det ju som har påpekats här i dag redan så att de flesta försäkringsbolag redan har denna typ av premiekonstruktion där man just plockar in riskperspektivet. Jag har inte kollat, men jag skulle tro att alla försäkringsbolag gör så. Jag tycker att det är viktigt att strävan efter att inte könsdiskriminera inte helt omöjliggör skillnader i premiernas konstruktion som man skulle kunna säga bygger på saklig grund.
Jag är dock också naturligtvis medveten om att det kan vara väldigt svårt att hitta konstruktioner som inte samtidigt möjliggör oacceptabel diskriminering. Det är därför jag med mitt särskilda yttrande vill varna för en alltför förenklad syn på denna fråga.
När det gäller trafikförsäkringen och dess utveckling som är en punkt i betänkandet delar Miljöpartiet i grunden regeringens ambitioner att förändra kostnadsansvaret mellan trafikförsäkringen och den allmänna försäkringen. Jag valde ändå att bifoga en reservation, eftersom jag tycker att riksdagen skulle kunna bolla över en del av sina synpunkter till regeringen för att förenkla beredningsarbetet i Regeringskansliet. Jag tycker att riksdagen borde kunna säga att Alkolåsutredningen har goda förslag som man gärna ser att regeringen tar stor hänsyn till i sitt fortsatta arbete. Jag har flera gånger påpekat att jag tycker att det skulle göra den politiska processen mycket tydligare och även roligare för allmänheten om riksdagen spelade en mer aktiv roll i hur besluten växer fram. Nu passar riksdagen nästan alltid i avvaktan på att regeringen i sin mycket mer slutna beredningsprocess ska sätta ned foten, och den arbetsformen är ganska tråkig.
Även när det gäller reservation 9 om frågan om insyn i belastningsregistret vill vi i Miljöpartiet särskilt peka på Alkolåsutredningens resonemang om att på saklig grund kunna differentiera trafikförsäkringspremierna. Det är ju delvis utifrån den utgångspunkten och det resonemanget som jag valde att skriva det särskilda yttrande om diskrimineringsgrunder som jag tycker att vi bör fundera en hel del på. Men vi i Miljöpartiet är alltså inte motståndare till konstruktioner som innebär skilda premier när det är grundat på sakliga motiv.
Jag hoppar över de övriga reservationerna och går direkt på den som jag vill lägga mest krut på, nämligen den om skadestånd vid atomskador.
Subventionerna av kärnkraften är omfattande. Svenska staten pumpade på 1950- och 1960-talen in ofantliga summor, flera miljarder, i utvecklingskostnader och även räntefria lån - enligt vissa bedömare till och med lån med negativ ränta för att ytterligare stimulera en utbyggnad av kärnkraften.
En form av subvention är att ansvaret för de företag som driver kärnkraftsanläggningarna är begränsat vid en stor olycka. Som jag har tolkat de internationella konventioner som ligger bakom detta är motivet just att katastroferna kan få så stor omfattning och drabba i stort sett alla länder över världen så att inga företag rimligen kan klara att ta det ansvaret: Då har man valt att binda upp de länder som väljer att använda sig av den här tekniken att ta över så att det i slutändan ändå alltid ska finnas någon som har ansvaret när företagen går i konkurs. Jag har stor förståelse för att det måste finnas ett yttersta ansvar på nationsnivå, eftersom en olycka i kärnkraftscykelns alla delar kan få så oerhört stora konsekvenser. Men samtidigt är det inte rimligt att kärnkraften slipper undan så billigt som den gör i dag och som den har gjort hittills, historiskt sett. Konkurrensvillkoren för alternativa och långsiktigt hållbara tekniska lösningar blir alldeles orimliga om vi fortsätter att subventionera kärnkraften som vi har gjort hittills. Därför anser vi i Miljöpartiet att vi måste använda den möjlighet som sedan 2004 finns för en lagstiftning om ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraften vid atomolyckor.
Jag vill egentligen inte så gärna gradera betydelsen av olika frågor, men om vi ska klara av att på ett kraftfullt sätt anta de utmaningar som vi står inför med anledning av klimatförändringarna är det viktigt att vi synliggör kostnader och ser till att de som förorsakar dessa kostnader också är de som betalar. Detta är en av de viktigare frågorna.
Jag är även övertygad om att det är extra viktigt med ett tydligt skadeståndsansvar när en teknik är på väg att avvecklas. Det är faktiskt så att antalet reaktorer i drift sakta men säkert minskar i världen, inte bara i Sverige. 30 reaktorer har tagits ur drift sedan år 2000. Tyvärr finns det alltid risk för oseriösa lycksökare när gammal uttjänt teknik går mot sitt slut. Tekniken är ju också väldigt kortlivad i förhållande till varaktigheten på de skador som den kan förorsaka. Man räknar i dag med att en reaktor ska drivas i minst 40 och gärna i 60 år, medan effekterna av de skador som kan uppstå har en varaktighet på hundratals, i vissa fall tusentals år. Här kan man verkligen tala om att lämna en skuld efter sig till kommande generationer! Därför tycker jag att det är synd att riksdagen inte vågar sätta ned foten i den här frågan. Jag hoppas att kammaren ändrar på det och bifaller reservation 14.
Sedan vill jag naturligtvis påminna kammaren om att även dubbelspåret mellan Falun och Borlänge är en viktig investering för att minska kostnaderna för kommande generationer.