Herr talman! Jag är sista talare i en debatt som dessutom har tagit rätt lång tid i och med att samma frågor har ställts till flera personer, till varje talare från alliansen, tror jag. Jag har valt att nu begränsa mig till att ta upp det som just vi från Kristdemokraterna lyfte upp väldigt tidigt, nämligen det som vi kan kalla könsneutrala försäkringspremier.
Nu blir väl de som lyssnar på mig väldigt förvånade över att det finns något könsneutralt som jag faktiskt uppskattar. Och det gör jag i det här fallet därför att jag tycker att det är väldigt viktigt att kvinnor och män behandlas lika. Men innan jag går vidare med det vill jag, herr talman, yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna, så att jag inte glömmer bort det.
Jag förde frågan om könsneutrala försäkringspremier på tal väldigt tidigt. Bakgrunden var väldigt enkel. Vi satt, min man och jag, och tittade över lite grann hur ersättningarna skulle se ut den dag då vi blev gamla - när man kommer upp i 40-50-årsåldern inser man ju att man en vacker dag är utanför all yrkesverksamhet. Då insåg jag att jag skulle få mindre än vad han skulle få. Hur rättvist var det, särskilt med tanke på att forskningen visar på att kvinnor blir äldre än män? Det var alltså anledningen från försäkringsbolagens sida, att kvinnor blir äldre än män. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att forskningen visar på att det är just kvinnorna som avlastar och tar hand om de här männen innan de går bort. Egentligen borde väl vi då ha ännu mer, tyckte jag. Men så går det inte till - och det är ju heller inte logiskt - när parterna kommer överens.
Jag förde fram detta i en interpellationsdebatt med dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg, som är socialdemokrat. Jag tyckte att man väl ändå måste tänka på det här och titta på och gå igenom det. Men frågan hade alltså inte aktualiserats av vare sig Socialdemokraterna eller deras stödpartier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Så kom då, som en skänk från ovan, herr talman, i december 2004 ett EG-direktiv som handlade om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Och här var syftet att just kvinnor och män inte skulle behandlas olika, utan det skulle vara en likabehandling. Toppen, tyckte jag! Men, ack och nej, den sittande regeringen med Socialdemokraterna, som hade stöd av Vänstern och Miljöpartiet, var inte beredd till en förändring. Det tog lång tid, ända till lagutskottet behandlade frågorna och direktivet 2006. Då skrevs det in, och man gjorde i utskottet ett gemensamt ställningstagande om att vi inte borde behandla kvinnor och män olika. Det var väldigt viktigt, sade hela utskottet, att man tog notis om detta.
Nu är ju läget så att senast den 21 december 2007, enligt EG-direktivet, ska man visa att man behandlar kvinnor och män lika också i försäkringsfrågor.
Det här är väl jättebra, tycker jag och vi från alliansen. Nu håller också beredningsarbetet på i Regeringskansliet, och vi är naturligtvis jätteglada att både Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder det här och vill hålla ögonen på en så viktig fråga som likabehandling av kvinnor och män i försäkringsfrågor.