Herr talman! Det är utmärkt att man vill bygga svensk försvarsförmåga. Men den svenska försvarsdoktrinen har hela tiden byggt på att Sverige kämpar och håller territorium "i avvaktan på". I avvaktan på vad, tror Miljöpartiet?
I den analysgruppsrapport som lades fram den 13 maj säger man följande: "Den säkerhetspolitiska krisen har även åskådliggjort gränserna för Natos åtaganden gentemot icke-allierade genom att klargöra att artikel 5 enbart avser försvar av de allierade. Det finns ingen partnerdimension i Natos kollektiva försvar."
Vill man veta att man får hjälp av andra länder är det medlemskapets väg som gäller. Annars tror man. Man hoppas. Man önskar. Man kan vädja. Man kan vilja. Men det är bara som medlem man kan veta.
När det gäller Bolunds frågor gav Olle Thorell svaret även om han kanske inte fullt ut formulerade det på det sättet. Det som ett antal länder har gjort när det gäller så kallade förbehåll är inte att föra några förhandlingar. Man förhandlar inte in ett medlemskap. Man önskar att bli inbjuden som medlem av den västliga försvarsalliansen. Det är vad Sverige har gjort. Däremot har ett antal länder när de väl blivit upptagna som medlemmar markerat unilateralt, alltså från sin sida, hur de ser på medlemskapet.
Som jag sa, herr talman, är inte Nato något annat än en organisation där man fattar gemensamma beslut. Det är inte så att något annat land kastar en militärbas på det nyupptagna landet. Det är inte så att man tvångsplacerar kärnvapen på dess territorium. Om det landet inte önskar ha det så, då blir det inte så.
Av de länder som tillkommit som Natomedlemmar de senaste 20 åren har inget fått kärnvapen. En sådan markering görs när Sverige accepterar att bli upptaget som medlem.