Fru talman! Nu är vi tillbaka där vi började, höll jag på att säga. Vi är överens om att den svenska järnvägen har stora brister på grund av decennier av eftersatt underhåll. I det läget gäller det naturligtvis att försöka rätta till det. Det är det som pågår. Alliansregeringen har höjt anslagen till närmast det dubbla under de senaste sex åren. Sedan gäller det att använda de pengarna på det effektivaste sättet.
Det finns ingenting som talar emot att det effektivaste sättet är att konkurrensutsätta. Det finns beräkningar som visar att det skulle ge en kostnadsnedsättning med 25 procent. Jag kan inte se något annat än att hålla fast vid det. Ska vi få någon ordning på svensk järnväg måste vi använda de pengar vi har på det effektivaste sättet.
Sedan kan det hända att vi måste skjuta till ännu mer pengar, men det är ju en finansiell fråga. På något vis har oppositionen fastnat i organisationsfrågan. Den kommer att kosta pengar.
En liten fråga kring Arlandabanan och inlösen av optionsrätten. Siv Holma nämnde det i en bisats under sitt anförande. Är det någon slags ideologisk inlösning vi ska ha av den optionen? I sin reservation skriver Siv Holma att Arlandabanan är kraftigt underutnyttjad. Men det pågår ju en process i dag där man faktiskt har en samordnad pendeltågstrafik. Det finns fjärrtåg och så vidare. Det här utvecklas ju. Den siffra jag nämnde var att 114 avgångar dagligen låg utanför Arlanda Express. Det talar för att det trafikpolitiska målet är uppfyllt. Vad finns det för vits med att driva frågan att lösa in en option om det fungerar så bra som det gör?