Herr talman! Så är det dags igen att en kväll i en
ganska tom kammare debattera något som
åtminstone vi som är här tycker är viktigt, nämligen
turism.
Nu år 1994 känns det faktiskt som om turismen
äntligen har börjat få en plats i ganska mångas
medvetande. Äntligen börjar siffrorna att se bättre
ut. Det beror naturligtvis på att regeringen under
de här åren har gjort en rad insatser som varit
viktiga. Man har gjort insatser för småföretag, för
att sänka momsen och för företagande över huvud
taget. Deprecieringen av kronan spelar självfallet
också en viss roll.
Nu kan vi kanske få en offensiv turistpolitik. Jag
tycker att det är viktigt att notera att man runt om
i Sverige rapporterar ökande siffror. Fler förväntas
komma inte bara till Stockholm utan också till
Norrland, till Gotland, till fjällen och till
Västkusten.
Men det kan bli ännu bättre. Jag tror att de
piruetter som varit omkring Turistrådets
privatisering och den turbulens som blev när
Turistrådet privatiserades faktiskt har varit ganska
bra. De har tvingat oss att tänka efter och att ta steg
framåt.
Själv skrev jag en artikel redan 1987 om att
Turistrådet behövde privatiseras. Jag tycker att det
var ett mycket bra beslut. Det gick kanske litet för
fort. Reformen blev kanske inte så bra som den
kunde ha blivit och nu kommer att bli. Därför har
vi i utskottet sagt att vi hoppas att näringsminister
Westerberg skyndsamt bereder frågan i
departementet och att det också görs med andra
berörda departement. Vi har ju tyckt att det har
tagit lång tid.
Under dessa år har utskottet haft två utfrågningar
om turism. I den utfrågning som vi hade nu i april
visade det sig att branschen, som tidigare var
mycket splittrad, nu har fått ett eget
samarbetsorgan. Man har bildat bolaget Next Stop
Sweden. Det finns en samsyn och ett samarbete.
Därför är det viktigt att vi även får det i regeringen.
Innan jag går över på själva frågan vill jag titta litet
på hur det var innan den borgerliga regeringen
kom. På Socialdemokraternas tid var turism något
som kostade pengar. Det var en belastning för
kommunerna. Kommuner, landsting och stat gick
in och räddade förlustföretag. Det var inte en
bransch utan en social rättighet under statligt
överinseende. Ofta var det ett slags monopol. När
man tog över de här företagen tillsatte man ofta en
tjänsteman i stället för en företagare. Sedan gick
det som det gick. Det blev dyrt. Det var säkert ett
av skälen till att man inte talade om att satsa på
turism. Det handlade om att turism kostar.
I dag är turismen den tredje största inkomstkällan
för Stockholm. Stockholm har lärt sig att det kräver
starka insatser om man skall lyckas. Man
konkurrerar inte bara med städer i Sverige utan
med huvudstäder i Europa och världen om t.ex.
kongresser och konferenser. Nu kan vi se att
Stockholm kommer på kartan och får allt fler både
kongresser och konferenser.
Varför är då turistbranschen så viktig? Jag kan se
åtminstone tre skäl. Det första är faktiskt att det är
världens snabbast växande marknad. Det är inte
bara så att människor reser mer, utan helt nya delar
av världen börjar att få pengar över för turism. Vi
har fått fred som också bidrar till detta. 430
miljoner människor i Östeuropa har plötsligt börjat
ta semester. Asien är inte längre bara ett resmål.
Mängder av människor kommer från Asien hit till
Europa.
Ett andra skäl är faktiskt att branschen är mycket
personalintensiv. Över 204 miljoner människor i
världen jobbar i turistbranschen. I Europa är
ungefär 6--7 % av befolkningen i branschen. I
Sverige är det bara 2 %. Här har vi mycket att
hämta in.
Sedan finns det också helt nya möjligheter för
turism. Tänk på alla de som reser runt och springer
maratonlopp! Tänk på alla de som nu upptäcker
ekoturism, kulturturism och äventyrsturism!
Det tredje skälet till att turismen är betydelsefull är
att den kräver relativt begränsade investeringar.
Jag tror att vi alla har underskattat turismen. Jag
tycker att Maja Bäckström i sitt anförande också
visade på att det finns stora möjligheter här. Därför
hoppas jag att människor på sikt skall kunna mötas
under fredliga förhållanden i sina respektive länder.
Fred är också en förutsättning för turism. Det är
viktigt att se det också.
Affärsturismen ökar också i takt med
internationaliseringen. Vi har alltså en stor
växande marknad. Men trots det har inte näringen,
varken i Sverige eller utomlands, lyckats komma
upp på kartan. I Sverige förlorar vi 21 miljarder
kronor på vårt turistnetto. Det är alltså en ökning
från 9 miljarder 1986.
I en översiktsartikel i ''The Economist'' säger man
att det finns många skäl till att turismen inte har
lyckats. Bl.a. beror det på att den är så svår att
definiera, antingen blir det för mycket eller för litet.
Det är så många aspekter, det är så många som är
inblandade och det är svårt att överblicka.
Samtidigt kan man också säga att många som
arbetar i branschen gör det ideellt, på halvtid, på
sommaren eller vissa delar av året. Det gör att det
är svårt att hitta en bra statistik. Även statistiken är
föremål för många utredningar världen över, t.ex.
av World Tourism Organization. Här finns alltså en
rad möjligheter att förbättra kunskaperna om
turismen.
Vad gör andra länder för att öka sin turism. Som
jag sade tidigare arbetar man i alla länder på att öka
turismen därför att man ser att den är en viktig
inkomstkälla.
I Australien antog man 1991 en strategi för turism.
Året innan fick Kanada en sådan plan. Där vill man
också förbättra det som man kallar turistprodukten
och kunskapen om vad turism är.
I Österrike, som ju nästan är helt beroende av
turistintäkter har man gjort en ''Tourist Policy up to
the year 2000''.
I Sverige talar vi ofta om att Irland är ett föredöme.
Jag skulle vilja att vi läste mer av ''Enterprise in
tourism'' som Nederländerna har utarbetat. Där
finns en handlingsplan för att öka turismen som
omfattar alla delar av näringen.
I Nya Zeeland avvecklade man sitt turistråd samma
år som vi, 1991, och inrättade två nya råd. Det
gjordes av en turistminister. Det resultatet blev helt
annorlunda än resultatet här i Sverige.
Många tror att Sverige är känt utomlands. Men alla
som bott eller arbetat utomlands vet att det inte är
så. Redan i södra Tyskland börjar man sväva på
målet om vad Sverige är. Ändå finns det ett positivt
intresse för Sverige. Det är ett stort land
internationellt. Vi har många idrottskvinnor,
idrottsmän, författare, filmare och sångare som har
visat att Sverige är ett land att besöka och beundra.
Nobelpris och popgrupper är annat som skapar
intresse.
Herr talman! Vem är det då som skall sälja Sverige?
Vem skall föra ut till andra att Sverige är ett
intressant land, ett land som också kan konkurrera
med andra länder när det gäller att dra till sig
investeringar, turister och studenter? Vi måste få
andra länder att välja vårt land före andra länder,
före Tyskland och USA, så att man säger sig att det
är till Sverige som man vill åka som turist eller som
student eller att det är här som man bygga upp sitt
företag.
Jag menar att uppgiften att lämna denna berättande
information om Sverige och om svenska
förhållanden måste ligga på staten. Uppgiften att
sälja en speciell resa eller utbildning måste däremot
ligga på respektive kommun eller
utbildningsanstalt.
Verksamheten att skapa positiva bilder av Sverige
bedrivs varje dag av företag, av regeringsledamöter
och av andra i stora, planerade aktiviteter men
också genom annonskampanjer, filmer och annat.
Det är många som arbetar med denna typ av
aktiviteter: UD, Svenska institutet, Exportrådet,
Next Stop Sweden, Image Sweden, Positiva Sverige
m.fl. Tyvärr sker det ofta utan ordentlig strategisk
ledning och planering.
När det sedan gäller att sälja konkreta produkter är
det svårt t.ex. för en liten stad i norra Sverige att
sälja sina produkter, om man där inte har stöd i en
viss publik som känner till Sverige. Därför har Next
Stop Swedens verksamhet kommit till.
Även när det gäller att informera om Sverige har
det, som sagt, varit svårt att komma fram till en
samsyn. På samma sätt som man inom turismen har
haft svårt att samarbeta har också de myndigheter
som haft att ansvara för Sverigeinformationen haft
samarbetssvårigheter. Redan 1966, när Stig Ramels
utredning om utlandsinformationens organisation
framlades, var frågan gammal. Sedan dess har det
kommit ungefär en hyllmeter utredningar i frågan,
och den är ändå inte löst. Utskottet hoppas också
på denna punkt att det skall komma ett förslag så
snart som möjligt, så att vi får till stånd ett
ordentligt samarbete.
Bristen på samarbete betyder t.ex. att medlen
kommer fram på fel sätt. För närvarande har
faktiskt Svenska institutet bara 4 miljoner kronor
för att informera om Sverige i Europa och norra
Amerika, och Europa är ändå ett prioriterat
område.
Det förs ofta organisationsdiskussioner, och även
Maja Bäckström tog i sitt anförande upp en sådan.
Socialdemokraterna vill nu bilda ytterligare en
organisation. Jag tror att denna diskussion
uppkommer just när man saknar mål och inte ser
klara resultat. Då vill man alltid diskutera
organisationen. Jag menar att den diskussionen bör
komma först senare.
Jag tror därför, herr talman, att ett av skälen till att
det har blivit så många missförstånd i dessa frågor
är att Styrelsen för Sverigebilden har fått en helt
omöjlig instruktion. Jag vill här ta upp bara några
punkter.
Denna lilla myndighet, som gärna skryter med att
den är Sveriges minsta, skall inte bara bidra till
spridandet av informationen om Sverige utan skall
också anslå medel till långsiktig
kunskapsuppbyggnad, ansvara för internationella
kontakter inom turismen, besluta i bidragsärenden,
upphandla tjänster och, sist men inte minst, verka
för turistnäringens utveckling i alla delar av landet.
Hur en myndighet med fyra anställda skall kunna
sköta så många uppgifter på ett seriöst sätt är svårt
att förstå. Jag tycker därför att det är naturligt att
många som har läst instruktionen har blivit
besvikna. Jag tror att det är viktigt att se över den
i det arbete som nu pågår inom
Näringsdepartementet. Jag tror att Next Stop
Sweden och Styrelsen för Sverigebilden då kanske
skall kunna komma fram till ett annat och bättre
samarbete än i dag. Jag skulle gärna vilja slå ett slag
för Exportrådslösningen, dvs. att branschen och
staten delar på kostnader och inkomster på det sätt
som redan fungerar när det gäller andra
exportföretag.
Jag vill med detta ha sagt att organisationen är
viktig när man vet vilka mål man har. Jag tror att
man skulle kunna fördubbla turismen på fem år och
tycker att det är ett bra mål. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.