Fru talman! Det är säkert alldeles rätt att norr-
männen på somliga områden har tagit initiativ långt
före oss. Men av det får man inte dra slutsatsen att det
inte har hänt någonting sedan 1994, då en särskild
expertgrupp på regeringens och Socialstyrelsens upp-
dag gjorde motsvarande utredning i Sverige som den
som gjordes i Norge. Det har ändå hänt en hel del för
att endera åtgärda de indirekta orsakerna till våld eller
se till att vi har bättre information.
När det gäller lex Sara är det ganska viktigt att
konstatera att Socialstyrelsen gav ut nya riktlinjer,
nya anvisningar, för hur man ska hantera denna lag-
stiftning som gäller från den 1 juli förra året. Där
finns det anvisningar om anmälningsskyldighet. Det
är ganska viktigt att komma i håg att dessa anvisning-
ar ännu inte kan utvärderas. Vi vet inte hur det här
fungerar i praktiken. Socialstyrelsen tror att det här
har lett fram till att man arbetar mer metodiskt inom
omsorgerna både i kommuner och hos privata vårdgi-
vare med system för att förebygga sådana här situa-
tioner, förebygga vanvård. Tillsammans med perso-
nalen utvecklar man bättre system.
Lagstiftningens framgång kan alltså inte bara
mätas med utgångspunkt i hur många anmälningarna
som faktiskt har skett. Man får också titta på vilken
roll den har fått när man har gått igenom arbetsför-
hållandena. Det finns all anledning att utvärdera hur
lex Sara har fungerat. Det ska också göras när de nya
anvisningarna har varit i bruk under något längre tid.
Så får vi möjlighet att också diskutera om det
krävs ytterligare initiativ och ytterligare redskap,
sådana som har provats i Norge, när vi får Brottsof-
fermyndighetens rapport som kommer till hösten. Då
får vi anledning att diskutera detta. Därför är jag noga
med att egentligen inte svara riktigt konkret på frågan
om vi ska införa någon institution motsvarande den i
Norge. Jag tycker att vi ska diskutera det när vi får en
bättre kunskap i anslutning till att Brottsoffermyndig-
heten redovisar sitt material.
Jag ska också påpeka en annan sak som kan vara
ganska viktig. Det är att detta inte enbart är en natio-
nell diskussion. Nästa år genomförs ju FN:s andra
världsförsamling kring äldrefrågor. Den hålls i Mad-
rid 2002. I förberedelsearbetet för detta har det, delvis
på svenskt initiativ, uppdragits åt FN-sekretariatet att
lämna en rapport just kring frågan om våld mot äldre.
Det ska alltså vara med i det här arbetet, i den diskus-
sion som ska ske i Madrid på FN:s världsförsamling
nästa år. Det är viktigt. Då får vi också en internatio-
nell debatt kring frågeställningen.
En internationell debatt är viktig. Det är också
viktigt att vi själva skapar ökad kunskap. Jag menar
att vi också bör få möjlighet att diskutera vilka nya
instrument som kan behövas för att vi ska känna oss
säkra här i Sverige. Den möjligheten får vi när vi kan
ta ställning till Brottsoffermyndighetens rapport som
kommer i höst.