Fru talman! Jag hoppas att tredje vice talmannen har överseende med att jag blir lite personlig. Varje gång som jag går till en debatt i denna fråga undrar jag faktiskt hur många som ska hinna dö eller skadas tills en ombyggnation verkligen blir av, när prioriteringen har lett till handling. Det är en fråga som jag tror att jag har all anledning att fortsätta att ställa mig även efter denna debatt. För när Ulrica Messing talar om prioriteringar måste jag faktiskt ställa följdfrågan: Vad är detta värt?
Jag citerar gärna Ulrica Messing i dag. Den 26 januari sade Ulrica Messing i kammaren, när jag ställde just frågan om Vägverkets möjligheter att göra det som Ulrica Messing pratar om:
"Jag kommer att ta mitt ansvar för att de myndigheter som ligger inom mina områden kan leva upp till de prioriteringar som regeringen har gjort och de löften som regeringen har gett. Och jag kommer inte att skylla på någon annan."
Men verkligheten, Ulrica Messing, är ju att Vägverket konstaterar att man inte har pengar och möjlighet att bygga förrän tidigast 2013. Det är ju den verkligheten, inom en av de myndigheter som ligger inom Ulrica Messings ansvarsområde, som Ulrica Messing faktiskt måste förhålla sig till och ge ett klart besked om.
Vad är ansvaret egentligen värt? Och hur ska regeringen leva upp till ansvaret? Blir det något initiativ från regeringen, eller vad blir det? Det räcker inte att muntligt lova. Det behövs betydligt mer än så för att vi västmanlänningar och mälardalingar ska våga lita på det här muntliga och skriftliga beskedet om 2006-2007. När kartan och verkligheten inte går ihop, som de inte gör i regeringens besked, måste regeringen ge ett tydligt och klart besked om vad det är för någonting som gäller. Är det det man säger, eller är det det Vägverket gör? Det handlar om att ta ansvar för en myndighet och för en verksamhet som ligger inom statsrådets ansvarsområde, och det har ju statsrådet lovat att hon ska göra.