Fru talman! Cecilia Magnusson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att genomfö-
ra de förslag som framförs i kriminalvårdens permis-
sionsutredning, dels för att få till stånd en ökad per-
missionskontroll inom ramen för kriminalvårdens
nuvarande anslag.
Jag vill inledningsvis påpeka att jag uttömmande
redogjort för min syn på permissionsinstitutet och
dess tillämpning i ett interpellationssvar till Gun
Hellsvik för drygt en månad sedan och i ett flertal
frågesvar den senaste tiden. Jag begränsar mig därför
nu till de konkreta frågor som Cecilia Magnusson har
ställt.
Sommaren 1999 fick en arbetsgrupp inom krimi-
nalvården i uppdrag att beskriva och analysera läget
vad gäller utevistelser för intagna dömda till fyra års
fängelse eller mer. I januari i år presenterade utred-
ningen sina slutsatser i rapporten Långtidsdömdas
utevistelser. Där konstaterar man att gällande regler
tillämpats på ett mycket generöst sätt och att plane-
ringen och kontrollen av utevistelserna varit bristfäl-
lig. Enligt utredningen har mängden utevistelser varit
mycket stor, besluten har fattats på låg nivå och che-
fernas kontroll har varit otillräcklig. Kritiken riktar
sig framför allt mot de öppna anstalterna.
Utredningens förslag sammanfattas i rapporten
med orden "stramare tillämpning, bättre kontroll och
minskad volym av utevistelser". Utredningen kon-
staterar uttryckligen att nuvarande lagstiftning ger
tillräckligt stöd för ett system med väl kontrollerade
permissioner, och några lag- eller förordningsänd-
ringar föreslås därför inte.
När det gäller behovet av resurser säger utred-
ningen att de förslag som lämnas inte kräver något
resurstillskott. Den minskning av det totala antalet
utevistelser som utredningen föreslår kommer att
frigöra resurser, och de höjda ambitionerna i kvali-
tetshänseende kan därför genomföras genom en omp-
rioritering av befintliga resurser.
Jag delar utredningens bedömning när det gäller
lagstiftningens innehåll, och jag har inte anledning att
ifrågasätta den bedömning av resursbehovet som
görs. Några åtgärder från min sida när det gäller ge-
nomförandet av förslagen i rapporten är alltså för
närvarande inte påkallade. Från departementets sida
kommer vi emellertid noga att följa kriminalvårdens
fortsatta arbete med utredningens förslag.
Som Cecilia Magnusson konstaterar är lagstift-
ningens utgångspunkt att permissioner över huvud
taget inte ska beviljas om det finns en påtaglig risk
för fortsatt brottslighet eller annat missbruk. Detta
gäller givetvis inte minst i fråga om våldsbrottslighet.
Inom psykiatrin har man utvecklat olika instrument
som kan användas för att göra s.k. farlighetsbedöm-
ningar. Bl.a. finns ett särskilt instrument som tar sikte
på bedömningar av risken för att en man ska återfalla
i våldsbrott mot en närstående kvinna. Regeringen har
i regleringsbrevet gett Kriminalvårdsstyrelsen i upp-
drag att återrapportera vilka insatser som genomförs
för att utveckla förutsättningarna för att göra säkrare
risk- och farlighetsbedömningar, bl.a. i samband med
permissioner.
Att med säkerhet förutsäga mänskligt handlande
kommer aldrig att bli möjligt men för att förhindra
tragiska händelser, som den som nyligen inträffade i
Helsingborg, måste vi bli betydligt bättre i detta avse-
ende.