Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Det är sannerligen en skrämmande läsning att ta del
av vad Permissionsutredningen har fått fram angåen-
de tillståndet inom kriminalvården och särskilt gäl-
lande tillämpning av permissionsreglerna.
På mig verkar det som om utredningen själv blivit
tagen på sängen av de resultat man fått fram. Mycket
riktigt har de föreslagit ett stort antal åtgärder för att
förändra den rådande situationen. På mig verkar det
dock som om utredningen inte orkat ta tag i alla de
resultat de har kommit fram till. Ett antal resultat har
inte föranlett slutsatser och förslag till åtgärder.
När man som jag nu läser utredningen ur synvin-
keln kvinnomisshandel, där vi vet att återfallsfre-
kvensen är synnerligen hög, ger utredningen uttryck
för en förfärande slapp inställning från kriminalvår-
dens sida. Jag har ett par exempel. Det beskrivs hur
den farlighetsbedömning som görs på intagna med
minst fyra års strafftid är inaktuell vid den tidpunkt
då permission ska bedömas. Man har ytterst sällan
råd med att göra en förnyad farlighetsbedömning när
det är dags att ta ställning till en eventuell permission.
I kvinnovåldsperspektiv är det lång tid som den in-
tagne har haft för att ruva på hämnd och ytterligare
nära sitt hat och förakt inför sin kvinna. Därför borde
man ur kvinnofridssynpunkt överväga att göra en
förnyad farlighetsbedömning.
Är justitieministern beredd att initiera att en för-
nyad farlighetsbedömning ska ske på intagna dömda
för kvinnofridsbrott?
Ett annat exempel är att utredningen inte hittat
någon dokumentation i de 250 granskade personak-
terna gällande kontakt med andra myndigheter. Det
verkar som kriminalvården i alla fall jämfört med
andra myndigheter är en sluten värld.
För att återknyta till det tragiska mordet nyligen i
Helsingborg, som justitieministern nämner i sitt svar
och som har tagits upp i tidigare interpellationsde-
batter, kan jag säga att kvinnan där enligt tidnings-
uppgifter faktiskt hade anmält till sociala myndighe-
ter att hon kände sig hotad av sin man. Dessa uppgif-
ter hade inte föranlett någon åtgärd.
Om det fanns rutiner för kontakter och samverkan
mellan myndigheter skulle man komma en god bit på
väg när det gäller att freda kvinnorna. Är justitiemi-
nistern beredd att, med tanke på de resultat som ut-
redningen satt på pränt, ge ytterligare instruktioner till
de myndigheter som fått i uppdrag att bättre samverka
och prioritera uppbyggnaden av samråd vid permis-
sionstillstånd?