Fru talman! Eva Zetterberg har i en interpellation
som gäller införandet av lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade, LSS, ställt följande
frågor till mig:
För det första: Kommer regeringen att ta några
initiativ för att lösa problemen som avser en
särskild gemensam assistans på arbetsplatsen?
För det andra: Kommer regeringen att vidta
åtgärder så att ingen funktionshindrad person
kommer i kläm mellan olika bestämmelser när
dessa uttolkas av försäkringskassan och
kommunerna?
För det tredje: Kommer regeringen att vidta
åtgärder så att ansvaret för LSS åter kan fördelas
mellan kommuner?
Låt mig inledningsvis instämma i vad Eva
Zetterberg framhåller om betydelsen av den
handikappreform som trädde i kraft den 1 januari
1994. Reformen innebär som bekant bl.a. att en
rättighetslag har införts, lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade, LSS.
Genom LSS har personer med utvecklingsstörning
och personer med andra stora och varaktiga
funktionshinder fått en lagstadgad rätt till olika
former av insatser för stöd och service. Insatserna
kan gälla t.ex. rådgivning och annat personligt stöd,
personlig assistans, ledsagarservice, avlösarservice,
boende i familjehem eller i bostad med särskild
service för barn och ungdomar samt bostad med
särskild service för vuxna.
En annan viktig del av handikappreformen är den
nya stödformen assistansersättning. Ersättningen
är ett statligt stöd som avser att täcka de kostnader
som en funktionshindrad person har för personlig
assistans. Assistansersättningen kan lämnas till den
som är under 65 år, som har ett behov av assistans
under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka och
som bor i eget boende, servicehus eller hos familj
eller anhörig.
Som bakgrund till den första frågan påpekar Eva
Zetterberg att det finns ett flertal arbetsplatser som
använt sig av gemensamma assistenter, vilka
bekostats av kommuner. Eva Zetterberg anger att
kommunerna nu säger upp avtalen om sådana
assistenter, och hon befarar att
handikappreformens intention om brukarnas rätt
att själva bestämma vilken hjälp de behöver och när
och av vem de vill ha assistansen kan komma att
underställas kommunernas organisation.
Jag har inte stött på det problem som Eva
Zetterberg beskriver. Men regeringen har
uppdragit åt Socialstyrelsen att ingående följa upp
och utvärdera effekterna av handikappreformen.
Resultatet av uppdraget skall redovisas årligen till
regeringen. Jag förutsätter att Socialstyrelsen i sitt
uppföljningsarbete uppmärksammar denna fråga,
om styrelsen bedömer att det finns anledning till
det.
I likhet med Eva Zetterberg anser jag att den
funktionshindrade personen själv måste ges ett
avgörande inflytande över vem som skall ge
assistansen och hur detta skall ske. Jag anser att den
utformning som assistansreformen har fått ger goda
förutsättningar för detta. Den funktionshindrade
personen kan alltid begära att få assistansen via
kommunen, men han eller hon kan också välja att
få insatsen genom att anlita ett kooperativ eller
genom att själv anställa och vara arbetsgivare för
assistenten.
Med anledning av den andra frågan vill jag påpeka
att statlig assistansersättning enligt lagen om
assistentersättning inte kan utges till den som
vårdas på en institution eller som bor i en
gruppbostad. Skälet för detta är att det på en
institution eller i en gruppbostad skall finnas
anställd personal som i princip kan tillgodose de
boendes hela stödbehov.
Däremot finns det inget hinder för att personlig
assistans skall kunna ges som en insats för stöd och
service enligt LSS till den som bor i en gruppbostad
eller på en institution om han eller hon bedöms ha
behov av insatsen.
Jag vill på denna punkt och som direkt svar på Eva
Zetterbergs andra fråga påpeka att en viktig del av
regeringens uppdrag till Socialstyrelsen är att följa
upp effekterna av det delade ansvaret för personlig
assistans.
Bakgrunden till Eva Zetterbergs tredje fråga är att
det i vissa kommuner, inom ramen för
omsorgsverksamheten för personer med
utvecklingsstörning, finns vårdhem eller andra
institutioner till vilka personer med
funktionshinder har flyttat från olika delar av
landet. Vårdhemmen bedrivs antingen av ett
landsting eller i enskild regi, men verksamheten
finansieras i huvudsak med landstingsmedel.
Eva Zetterbergs fråga handlar om hur
kostnadsansvaret vid sådana placeringar skall
fördelas mellan den placerande kommunen eller
landstinget och den kommun eller det landsting där
institutionen är belägen.
Låt mig först framhålla att reglerna i LSS på denna
punkt inte skiljer sig från de gamla bestämmelserna
i den nu upphävda lagen om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda.
Således innebär bestämmelserna i 16 § LSS att en
kommuns ansvar enligt den lagen gäller den som är
bosatt i kommunen. Om behov av insatser enligt
LSS uppkommer under en tillfällig vistelse i en
kommun skall kommunen ge det stöd och den hjälp
som omedelbart behövs. En likalydande
bestämmelse fanns i 7 § omsorgslagen.
Frågor om kostnadsfördelningen mellan olika
landsting för särskilda omsorger enligt
omsorgslagen har emellertid behandlats i en
rekommendation från Landstingsförbundet från år
1991. Huvudregeln enligt rekommendationen är,
när det gäller utvecklingsstörda personer som
avslutat särkolan, att kostnadsansvaret för stöd-
och serviceinsatser åvilar vistelselandstinget.
Undantag från huvudregeln bör enligt
rekommendationen göras i fråga om boende på
vårdhem och specialsjukhus samt för verksamhet
som bedrivs i enskild regi. Med enskild regi avses
enligt rekommendationen privat driven
institutionsvård samt därtill hörande boende i
gruppbostad. Enligt rekommendationen åvilar
kostnadsansvaret i dessa fall det ''ursprungliga
hemlandstinget''.
Införandet av LSS innebär således ingen förändring
i förhållande till den tidigare omsorgslagen när det
gäller bestämmelser om fördelning av
kostnadsansvar för olika stöd- och serviceinsatser.
Däremot påverkas situationen av den
kommunalisering av omsorgerna som förutses ske
genom införandet av LSS och som för närvarande
genomförs. Huvudmannaskapsförändringen skall
vara slutförd senast den 31 december 1995.
Huvudmannaskapsförändringen kan innebära att
en liten kommun i vilken en större institution är
lokaliserad kan åsamkas höga kostnader för
verksamhet enligt LSS. Jag har erfarit att frågan om
kostnadsansvaret på en del håll i landet utgör ett
reellt problem i de pågående förhandlingarna om
kommunaliseringen av omsorgerna. Svenska
kommunförbundet har också aktualiserat frågan i
Socialdepartementet, och den är för närvarande
föremål för beredning.
Det är enligt min uppfattning viktigt att denna fråga
får en tillfredsställande lösning, så att
huvudmannaskapsförändringen kan genomföras på
det sätt som planerats. Om detta fordrar
lagändringar av teknisk natur har regeringen för
avsikt att återkomma till riksdagen tidigt i höst med
sådana förslag.