Herr talman! Annika Qarlsson nämnde nu att arbetsmiljö oftast brukar existera i rubrikform och att man aldrig brukar se de hårt arbetande kvinnorna där ute. Well, här har hon i varje fall en.
Hon kan dessutom få hur många till som helst. Vi finns i allra högsta grad. Vi skapade hur många rubriker som helst medan Alliansen monterade ned både vår arbetsmiljö och vår trygghet under sin tid i regeringsställning. Men då var vi tydligen inte särskilt intressanta att lyssna på.
Det här med att ha en bra arbetsmiljö kan tyckas vara en självklarhet. Det är det inte. Faktum är att arbetsmiljön för väldigt många arbetare i Sverige är allt annat än bra. I en del branscher är det så illa att man brukar säga att målet för varje dag är att komma hem vid liv. Det behöver vi göra någonting åt.
I arbetsgivarnas värld finns det ofta ganska mycket annat som kan prioriteras framför att lägga resurser på att utreda olika typer av problem på arbetsplatsen, anpassa, reparera, åtgärda, renovera, ändra arbetsmiljön eller rehabilitera arbetstagare. Så länge ingen skadar sig allvarligt kan arbetet fortsätta som vanligt.
När jag jobbar på mitt vanliga jobb, som inte är här i riksdagshuset utan på arbetsmarknaden, pratar vi mycket om sådant bland kollegorna. Nu är ju vi såklart organiserade fackligt och har valt både fackliga representanter och flertalet skyddsombud. När det händer något, när någon skadas eller mår dåligt, då agerar vi.
Då ser vi till att arbetsgivaren tar sitt ansvar och fullgör sin skyldighet, att se till så att vi kan fortsätta gå hela och levande från jobbet varje dag. Hade vi inte haft den ordningen, ja, då hade många händelser inte retts ut. Då hade många av våra kollegor inte fått vad de har rätt till. Då hade de resurser som borde ha gått till arbetsmiljöarbete gått någon annanstans, kanske till vinst.
Alla arbetsplatser är inte som där jag jobbar, tyvärr. Många arbetsplatser på arbetsmarknaden saknar i dag lokala fackliga organisationer och skyddsombud. Ibland saknas det dessutom fackliga medlemmar. Då finns det ofta inte heller kunskap bland arbetstagarna om vad som gäller för dem, vilka krav de kan ställa på sina arbetsgivare och vart de kan vända sig om något hänt.
För oss i Vänsterpartiet är det helt grundläggande att alla människor har rätt till en trygg och säker arbetsmiljö. De som arbetar ska kunna avsluta sina arbetsliv med både den fysiska och den psykiska hälsan i behåll. Under våra arbetsliv ska vi behandlas som människor, inte som maskiner.
Att arbetsmiljön är dålig för många är ingen nyhet. Den har försämras sedan 90-talet med bara med någon liten återhämtning, och skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare fortsätter att öka.
Det gör heller inte saken bättre att många arbetsplatser i dag är riktigt slimmade organisationer med hårt styrt arbete, högt arbetstempo, höga prestationskrav och små möjligheter för arbetstagarna att påverka sin arbetssituation.
Just brist på inflytande är nästan synonymt med ohälsa i arbetslivet. Hög arbetsbelastning, stress och låg bemanning leder till skador, ohälsa och arbetsolyckor, i en del fall dessutom med dödlig utgång.
Det här känns säkert betungande för alla som har att göra med arbetsmarknadsfrågor på politisk nivå, som till exempel här i riksdagen. Men tro mig: Det känns mycket värre för dem som tvingas arbeta i dålig eller farlig arbetsmiljö.
Särskilt illa kändes det för oss och dem 2006-2014. Då passade Alliansen på att genomföra massiva försämringar på arbetsmiljöområdet och gjorde det samtidigt svårare och dyrare för dem som faktiskt behövde det mest att organisera sig.
Det förebyggande arbetsmiljöarbetet försvagades. Anslagen till Arbetsmiljöverket skars ned, medlen för den kvalificerade skyddsombudsutbildningen togs bort, och Arbetslivsinstitutet lades ned. Nu står vi här och trampar i den sörja den gamla regeringen lämnade. Det känns med det ändå skapligt bra att den nuvarande regeringen har andra, bättre, ambitioner än den förra, även om det nog i princip är omöjligt att göra sämre saker än den gjorde.
Arbetsmiljöverket har också fått ett antal nya uppdrag som borde stärka det förebyggande och systematiska arbetsmiljöarbetet. Man har också, i samarbete med oss i Vänsterpartiet, förstärkt Arbetsmiljöverkets anslag och ökat det statliga bidraget för regionala skyddsombud. Det är bra. Det är en riktigt välbehövlig kursändring.
En nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet, som ökar, är också bra. Vi har länge krävt just det. Men vi är inte nöjda än, och vi tycker att regeringen gott kan höja sina ambitioner lite mer.
Ett område där det är särskilt tydligt att regeringen bara går halvvägs är det som behandlar regionala skyddsombud. Enligt nuvarande bestämmelser krävs det att det finns minst en facklig medlem på en arbetsplats för att ett regionalt skyddsombud ska kunna gå dit och göra en inspektion.
I vissa branscher innebär det av förklarliga skäl stora praktiska problem. Det gäller till exempel branscher med rörliga eller tillfälliga arbetsplatser, hög andel otrygga jobb, branscher med stor personalomsättning eller i bemanningsföretag.
Jag menar, och jag vet att jag har Sveriges skyddsombud med mig i det här också, att det inte borde finnas några tveksamheter i att regionala skyddsombud skulle vara välkomna också på arbetsplatser utan medlemmar om arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal. Alla inblandade tjänar på att det finns någon på arbetstagarsidan som kan undersöka och påpeka risker och brister i arbetsmiljön. Man kan börja bygga upp lokala arbetsmiljöorganisationer som inte finns där än även om det vid vissa besökstillfällen inte finns någon medlem i facket på arbetsplatsen.
Arbetsmiljölagen borde därför ändras så att regionala skyddsombud får rätt att verka på alla företag med kollektivavtal med eller utan fackliga medlemmar på plats. I och med detta yrkar jag bifall till reservation 12, men jag står givetvis bakom Vänsterpartiets samtliga motioner och reservationer på detta område. De skulle ha behövt genomföras allihop. Det hade Sveriges arbetstagare tjänat riktigt mycket på, och antagligen också Socialdemokraterna som parti inom arbetarrörelsen.