Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den alliansgemensamma reservationen under punkt 1.
Vi behandlar i dag regeringens arbetsmiljöstrategi för åren 2016-2020. Tanken är att den nationella arbetsmiljöstrategin ska ge arbetsmiljöarbetet en långsiktig inriktning. Det är positivt och bra. Vi behöver förebygga ohälsa och olycksfall och motverka att människor lämnar arbetslivet i förtid. Sjukpenningtalen ska uppgå till högst nio dagar per försäkrad i arbetsför ålder per år vid utgången av 2020.
Det är bra med denna långsiktiga inriktning. Det var också vår ambition under alliansregeringen. Vi är positiva till att regeringen fortsätter detta. Vad vi däremot saknar är breda initiativ för att förbättra och förenkla förutsättningarna för arbetsgivare att bedriva ett förebyggande arbetsmiljöarbete.
Regeringen fokuserar främst på enskilda branscher och yrken i strategin. Men ytterst är det arbetsgivarna som har ansvaret för arbetsmiljön. Då måste vi också fokusera på att utveckla arbetsmiljöarbetet. Det gäller inte minst i mindre företag, som ofta inte har så mycket kapacitet och kanske inte alltid har så mycket koll på alla olika förordningar, regler och annat. Om detta handlar vår reservation.
Herr talman! Ett av de särskilt prioriterade områdena är den psykosociala arbetsmiljön. Tidigare talare från både Vänsterpartiet och Centerpartiet tog också upp det i sina anföranden. Vi har i dag ett väldigt stort problem inte bara i arbetslivet utan i hela samhället med psykisk ohälsa. Det är helt enkelt många människor i Sverige som mår dåligt.
Det är inte bara i Sverige. Det är ett globalt problem som säkert har vissa gemensamma drag inom västvärlden och i länder där man är snarlik oss, men det är ett stort problem för Sverige. Den psykiska ohälsan har också ökat väldigt mycket. Det är i dag den näst vanligaste orsaken till arbetssjukdom. Bland kvinnor är det den vanligaste orsaken till anmälan om arbetssjukdom.
Herr talman! Denna utveckling måste brytas. Det listas i skrivelsen en hel del saker som görs på detta område, inte minst av Arbetsmiljöverket. Det är bra. Vi kommer garanterat att behöva göra ännu mer. Att folk mår dåligt är en folksjukdom i dag, skulle man kunna säga.
Det är vissa saker som är viktiga att förstå i detta. De ökade sjukskrivningarna till följd av psykisk ohälsa handlar i hög utsträckning om kvinnor i offentligfinansierad verksamhet. Det handlar om kvinnor som har höga krav på sig och som tar ett stort ansvar men som samtidigt har liten beslutsbefogenhet och tyvärr alltför ofta dåliga arbetsgivare och dåliga chefer. Det handlar om kvinnor som jobbar nära människor som ofta är i en utsatt situation.
Exempel på yrkesgrupper är socialsekreterare, lärare och sjuksköterskor. De blir i dag ofta klämda mellan orimliga krav, stor stress, patienter, klienter, elever, dåligt chefskap, otydlighet i arbetsuppgifter och så vidare.
Dessa problem kan skapa en extrem stress bland många ansvarsfulla människor, ofta kvinnor, som är välutbildade men inte har relevant lön.
Med tanke på den utmaning delar av välfärden står inför är det ett problem om Sverige inte kan klara grundläggande åtaganden i välfärden till följd av att många som arbetar där inte mår bra. Det är ett stort arbetsmiljöproblem.
Vi måste förstå att det finns jämställdhetsaspekter på detta, det finns arbetsmiljöaspekter på detta och det finns olika dimensioner av detta.
Den svenska välfärden bärs i huvudsak upp av kvinnor. Systemet i Sverige förlitar sig på att de som arbetar med människor ställer upp när det behövs, och det gör de. När telefonen ringer mitt i natten rycker de ut, och när de behöver stanna längre på jobbet gör de det. När arbetsbelastningen under en längre tid är alldeles för hög kämpar de på. Den svenska välfärden förlitar sig på att de som jobbar inom välfärden inte säger nej.
Att detta i huvudsak är kvinnor beror givetvis på den ojämställdhet vi har i Sverige. Kvinnor uppmuntras till de människonära yrkena medan män inte gör det. Kvinnor uppfostras till att vara ansvarstagande, omvårdande och inte sätta sig själva främst.
Det innebär ett stort ansvar för stat, riksdag, kommuner, landsting och andra att inte dra nytta av denna ojämlikhet genom att förvänta sig att de som arbetar inom välfärden alltid ska ställa upp. Det har nämligen ett högt pris för den enskilda personen, med höga sjukskrivningstal som följd.
Vi har personer i arbetslivet i Sverige som får för stor personlig press. Det skapar psykisk ohälsa, vilket leder till att personer till slut går in i väggen eller på annat sätt hamnar utanför.
Herr talman! Detta beror inte på att människor är veka eller inte vill göra sitt jobb. Det är ofta precis tvärtom. Det handlar om personer som arbetar för mycket för att lösa sin uppgift medan uppgiften i sig är orimlig. Det är personer som tar så stort ansvar, ofta för att de arbetar med människor i en utsatt situation, att de till slut känner att de bär hela den svåra situationen på sina egna axlar.
Det systematiska arbetsmiljöarbetet är oerhört viktigt för att förebygga psykisk ohälsa. Men det är på inget sätt en mirakelkur. Det handlar i hög grad om att kommuner och landsting måste bli bättre arbetsgivare. Samma sak gäller givetvis privata aktörer. Men kommuner och landsting är de överlägset största arbetsgivarna och är också politikerstyrda verksamheter. De måste förbättra sin förmåga att rekrytera men också att behålla personal. De måste också utveckla sitt chefskap.
Herr talman! Som jag nämnde handlar det också om jämställdhet. I den bästa av världar släpper vi jobbet när vi går hem. Men så fungerar det inte, utan jobb och fritid, sömn och vakenhet, måltider med mera flyter ihop.
Kvinnor utför mer hushållsarbete än män, och vem som dammsuger och hänger upp tvätten påverkar situationen i vidare mening än bara hemma i vardagsrummet. Kvinnor utför mer hushållsarbete än män även i familjer där båda föräldrarna bor tillsammans. Kvinnor utgör dessutom huvuddelen av helt ensamstående föräldrar, alltså de föräldrar som alltid har huvudansvaret för barnen.
Det är tydligt att vi behöver förändra samhället för att säkerställa att kvinnor inte arbetar för mycket både på jobbet och hemma i relation till män. Självklart kan man inte ha en hög arbetsbörda på arbetet och i hemmet samtidigt.
Det är vårt ansvar i riksdagen när vi talar om sjukskrivning och arbetsmiljö att förstå dessa strukturer och hur detta hänger ihop.