Herr talman! Det är ju fler än vi sverigedemokrater som i olika omgångar har varit tveksamma och kritiska till fristadssystemet. Nyss nämndes Gävlemoderaterna, som har prövat frågan, och även folkpartistiska kommunpolitiker har ifrågasatt om detta är en viktig kulturfråga för kommunerna eller för nationen.
Det finns nämligen en problematik här: Var drar vi gränserna för vilka grupper som är viktiga att bereda rum för i Sverige vid konflikter och kriser i olika länder? Man kan fråga sig varför författare och konstnärer ska ha en egen väg till Sverige, i en annan form av system, när till exempel advokater eller andra viktiga samhällsbärande grupper inte har det i krigs- eller krissituationer. Frågan är alltså inte helt enkel.
När det gäller den plattform jag talade om är det så att kultur- och utbildningsutskottet i Nordiska rådet har antagit en strategi - en plattform - för att främja fri press och kvalitetsjournalistik i Norden, mot bakgrund av det som har hänt i Paris och Köpenhamn. Det handlar om att stärka yttrande- och tryckfrihet. Det rör inte fristadssystemet, vill jag förtydliga, utan det gäller journalistik, pressfrihet och yttrandefrihet i stort. Det är ett arbete som ganska nyss är sjösatt, så vad det landar i vet vi inte än. Vi har dock absolut ställt oss bakom det i Nordiska rådets utskott, för det behövs.