Herr talman! Vi läser dagligen tidningar, mejl, böcker, tidskrifter, betänkanden, affischer, sociala medier med mera. Vi har alla lärt oss en gemensam sak en vacker dag för flera år sedan, nämligen att läsa. Att läsa är grunden för all kunskap. Att läsa är kunskap. Att läsa ger förståelse i vardagssituationer. Att läsa är en viktig del i att kunna lära sig nya saker och ny kunskap.
Språket är en viktig del i att förstå vad vi säger. Språket och läsandet är viktiga delar när vi ska lära oss ett nytt språk, ny kunskap. Jag kan stå här oändligt länge och säga hur viktigt det är med just litteratur, läsande och språk.
För oss sverigedemokrater är detta även en ideologisk fråga. Vi är absolut inte främmande för att man lär sig nya lärdomar och ett nytt språk - snarare tvärtom. Vi lever i en global och internationell värld, vare sig man vill det eller inte. Men vi måste också acceptera de nationella regler som vi har beslutat om och de nationella värderingar och grundprinciper som vi vill leva efter.
I internationella sammanhang anses svenska språket vara vårt officiella språk. Vår nuvarande lagstiftning har dock visat sig ha brister. Vi kan bland annat se att varningstexter skrivs på engelska i stället för på svenska. Varningstexter finns till för att skydda oss. Men tänk på de barn som inte förstår engelska! Hur ska varningstexten skydda dem från en eventuell skada som det varnas för på produkten? Det finns en betydande risk för att folk med undermålig engelska inte uppfattar det engelska varningsmeddelandet. Det kan vi absolut inte acceptera.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Litteratur, läsande och språk
Med skolans sjunkande kunskaper i bland annat engelska känns det extra viktigt att vi har ett enhetligt språk att läsa och få kunskap ifrån. Det gäller även vilka signaler vi sänder ut. Vilken gemenskap har vi i landet, och vilket språk ska vi alla kommunicera med i första hand? Det finns givetvis fler exempel att nämna. Det kan låta som en liten och obetydlig sak i det stora sammanhanget. Men av principskäl tycker vi att det är en viktig fråga.
Det är orimligt att de fem minoritetsspråken alltid har statusen som officiella, medan svenska språket endast anses som officiellt i internationella sammanhang. Det är även orimligt att svenskan ständigt är officiellt huvudspråk i Finland och Åland men inte här i Sverige. Att ge svenskan status som officiellt språk är viktigt, inte minst för att stärka dess position i ett samhälle där allt fler kommunicerar bristfälligt eller inte alls på vårt lands huvudspråk, svenska.
Ett annat problem är punktskriftens ställning. De fem minoritetsspråken är som sagt officiella språk i Sverige. Vi vill med vår motion göra även punktskriften till en del av dessa. När den nya språklagen var på remiss föreslog Myndigheten för handikappolitisk samordning, i dag Myndigheten för delaktighet, i sitt remissvar ändring av två punkter, dels formuleringen om vilka som ska ha rätt till teckenspråk, dels det faktum att punktskriften inte omnämns alls i lagen.
Tyvärr fick endast det första remissvaret gehör. Det beklagar vi. Vi vill att även punktskriften ska ha samma ställning. Punktskriften är ett språk för synskadade. De bör ha samma rättigheter som vi att ta del av ett språk, deras språk punktskriften.
I FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning framförs att nationell lagstiftning inte ska tillåtas missgynna funktionshindrade individer. Dessutom nämns specifikt rätten till punktskrift som kommunikationsmedel för synskadade. Denna konvention är undertecknad av Sveriges riksdag. Trots det finns det som sagt inget lagstadgat skydd för att synskadade ska kunna läsa sitt skriftspråk, punktskriften, när de vill.
Herr talman! Jag kommer nu att hoppa över till ett helt annat ämne, nämligen nationellt lånekortssystem.
Vi lever i dag i en värld där vi reser en hel del. Det gäller framför allt oss ledamöter i Sveriges riksdag. Jag har många gånger tänkt att jag vill läsa en bok på kvällen, efter en lång dag med möten och läsande av en hel del betänkanden. Men jag drar mig ofta för att låna en bok på biblioteket eftersom jag inte vet när jag är hemma nästa gång och hinner lämna tillbaka boken.
Med vårt förslag vill vi kopiera Norges system. De har ett nationellt lånekort. Där kan man låna en bok var som helst och lämna tillbaka den lånade boken var som helst i landet, bara man returnerar den till ett bibliotek. Det är synd att de övriga partierna inte har samma åsikt i frågan. Vi skulle slippa en hel del oro för återlämningstiden, om vi nu inte råkar vara i vår hemstad.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 och 5, precis som min partikollega Aron Emilsson har gjort. Och jag vill önska utskottet och herr talmannen en riktigt härlig sommar.