Herr talman! Jag ska i mitt anförande nästan bara uppehålla mig vid begreppet valfrihet. Det är någonting som är ett honnörsord inom skoldebatten och har varit det under en lång tid. Reformerna i början av 90-talet, som vi var med och stödde och utarbetade, genomsyras väldigt mycket just av valfrihet.
Är man en bra politiker, herr talman, måste man också kunna inse och erkänna när det ibland inte blev riktigt bra. En del av de saker som gjordes i början av 90-talet tycker inte vi har blivit särskilt lyckade. Det finns många problem i gymnasiet i dag, och gymnasiet missar målet år efter år utan att regeringen gör någonting åt det. Där har vi egentligen det största problemet i dag.
Vi ser att en fjärdedel av eleverna hoppar av gymnasiet. 40 % når inte upp till målet som är satt, att alla ska vara högskolebehöriga. Det är naturligtvis en mycket grym utslagning som sker av de här eleverna.
Högskolebehörigheten är i sig ett problem. Vi har i alliansen en hel del bra förslag och säger bland annat att man bör göra en tydligare uppdelning mellan lärlingsprogram, yrkesprogram och studieförberedande program. Det ska inte vara krav på lärlingsprogrammet att få högskolebehörighet utan det ska vara fråga om att rikta in sig mot ett yrke efter examen. Det är verklig valfrihet att få välja en tydlig inriktning och utbildning som passar de mål man har.
Det kursutformade gymnasium vi har i dag beskrivs ibland som ett uppdukat valfrihetens smörgåsbord. Särskilt elever som har föräldrar med akademisk bakgrund plockar godbitarna på smörgåsbordet. Men det finns också en del elever som plockar de för stunden söta bitarna men som gör att de klarar sig dåligt i framtiden.
Låt oss se på det naturvetenskapliga programmet som ett exempel. Regeringen har precis nyligen fattat beslut om kursinnehållet för programmet. Det är endast grundkurserna i biologi, kemi och fysik som är obligatoriska. Den matematik som hör till den obligatoriska delen ger inte kvalifikationer för till exempel teknisk högskola. Vi har också sett att många elever när de plockar ihop de valbara kurserna väljer bort till exempel språk. Det sprids en myt på många gymnasieskolor att språk inte är så viktigt. "Alla kan ju ändå engelska." Samtidigt har EU målet att alla elever i hela EU ska lära sig minst tre språk. Svenska elever kan faktiskt färre språk än deras föräldrar gjorde. Det är olyckligt.
Många väljer också bort fördjupning i matematik, kemi etcetera därför att de tycker att de är jobbiga eller för att de vill skaffa sig höga medelbetyg. I stället kommer kurser som foto, festfixning och drinkblandning in på schemat. En femtedel av tiden tas upp av sådana kurser - översatt motsvarande en dag i veckan går de till hobbyverksamheter i stället för att läsa bildningsämnen.
Detta är inte något som främjar valfriheten för eleverna i livet. Effekterna har vi sett på högskolan. Förkunskapskraven sänks, eller tid läggs i onödan på att läsa in kunskaper på komvux. I Danmark har man tagit konsekvenserna av detta. Där har man halverat mängden hobbykurser på gymnasiet.
Det är viktigt att vi tydligt kan garantera innehållet i gymnasieskolans program. Vi ska se till att det är sammanhållna bra program där eleverna har klasskamrater under tiden de går i gymnasiet. Därefter ska gymnasiet avslutas med examen. En självklarhet är att det ska vara verklig valfrihet. Det handlar om att göra de viktiga valen, både i livet och under utbildningen.
Låt mig återkoppla till historien. Vi liberaler har alltid värnat om skolan och bildningen, just därför att det ger valfrihet och verklig frihet för individen. Det möjliggör en klassresa för de individer som vill ha möjligheten att göra den.
Vi vill inte se att fysik blir festfixning, moderna språk blir mode eller bildning blir hobbykurser. Vi ska verkligen värna en kunskapsinriktad skola. Det är oerhört viktigt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.