Herr talman! Det är ingen prestigeförlust att ändra sig. Om kostnaderna för höghastighetsjärnväg ökar så mycket som de faktiskt har gjort måste man kunna omvärdera: Är det fortfarande värt att göra den här investeringen?
Hade vi obegränsat med pengar skulle man absolut kunna tänka sig nya stambanor. Men nu har vi inte obegränsat med pengar. Då är det viktigt att se hur vi kan lösa de problem vi har så snabbt och så samhällsekonomiskt som möjligt. Då är en del att inte skippa underhåll utan att se till att vi tar igen den underhållsskuld som vi faktiskt har och som vi är många som är skyldiga till.
Men det som är intressant är att hela systemet enligt Trafikverket alltså skulle vara i sämre skick i slutet av den planperiod som vi nu är inne i, som den förra regeringen beslutade om, än det var innan. Då har man verkligen misslyckats med att ta ansvar för den infrastruktur som vi faktiskt har.
Låt mig återkomma till liknelsen med ett hus. Det är klart att det är jättetrevligt med ett inglasat uterum. Det skulle jag också vilja ha. Men när taket läcker och huset behöver målas måste man prioritera det. Det är där vi är.
Det går dessutom att genom mindre åtgärder, som mötesspår, utöka kapaciteten i befintligt system.
En av de allra hårdast belastade sträckorna är Göteborg–Alingsås. I den förra planen, som Linus Laksos parti var med och tog fram, ströks den sträckan helt och hållet. Den sträckan går till Göteborgs hamn, där mycket av vårt gods går in eller ut. Vår bnp är beroende av att det fungerar. Men denna viktiga sträcka, som alltså var kraftigt röd, struntade den förra regeringen helt i, till förmån för nya stambanor – för höghastighetståg eller andra tåg.
Det är viktigt att se var vi har problemen och försöka lösa dem så samhällsekonomiskt som möjligt i stället för att bygga ett inglasat uterum, för det är inte ansvarsfullt.