Fru talman! Jag vill tacka Hamednaca för en bra genomgång av våra gemensamma reservationer. Naturligtvis står vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till de gemensamma reservationerna 2, 3, 7 och 8.
Fru talman! Vi stöder grundtanken att den sista delen av påföljden, sluten ungdomsvård, ska kunna verkställas utanför ungdomshemmet som en form av utslussning. Av tidigare erfarenhet vet vi att första tiden efter frigivning är en kritisk period när det gäller risken för återfall. En genomtänkt gradvis övergång kan minska denna risk för återfall.
Därför är det bra att utslussningen blir en del av påföljden och att Statens institutionsstyrelse därmed får ansvaret för att den sker på ett genomtänkt och bra sätt. Dagens ordning, att socialtjänsten har ansvaret för att det blir en bra övergång från den låsta institutionen till frihet, har varit mer osäker.
Vi i Miljöpartiet tycker dock att förslaget rymmer en del tillämpningsproblem. Vi har tittat närmare på vad som sägs från en del av remissinstanserna och också på tidigare skrivelser och intentioner från utskottet.
De här tillämpningsproblemen bottnar bland annat i avvägningen mellan straff- och behandlingsprinciper. Men hänsyn till att LSU innebär ett strikt tidsbegränsat straff skulle man kunna tänka sig att även rätten till utslussning var reglerad utifrån sådana principer. Det innebär att det skulle vara tydligt för dömda ungdomar vad som krävs för att få utslussning, till exempel att strafftiden är av viss längd och att man sköter sig bra men också hur lång utslussningstiden ska få vara. Detta är i dag huvudprincipen vid utökad frigång för vuxna fängelsedömda.
Så är förslaget emellertid inte uppbyggt. I stället grundas det på behandlingsprincipen, det vill säga på att individens behov avgör vem som ska få utslussning och på hur länge utslussningen kan pågå. Det här liknar kriterierna för vårdvistelse.
En av utgångspunkterna för svensk straffrätt är att unga personer som begår brott så långt som möjligt ska slippa fängelse som påföljd. Enligt 30 kap. 5 §, brottsbalken får den som begår brott innan han eller hon fyllt 18 år dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.
Jag har vid tidigare arbete i utskottet varit med på studiebesök i utlandet. Vi har då sett på vilket sätt andra länder hanterar den här typen av frågor - unga så långt ned som till tolv års ålder kan dömas till fängelse.
Att rätten i de här fallen i första hand ska bestämma att påföljden ska vara sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår vid vidare läsning i brottsbalken. För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt 18 men innan han eller hon fyllt 21 år får rätten döma till fängelse just med hänsyn till gärningens straffvärde och de särskilda skäl som finns.
Om man tittar på vad som händer när en ung människa hamnar i en frihetsberövande påföljd ser man att all erfarenhet visar att det finns en ökad risk för att, av naturliga skäl, träffa andra kriminella personer och därigenom få denna kunskapstradering som är allt annat än önskvärd. Vi vet också att det kan leda till en ökad risk för fortsatt brottslighet. Vårt fokus måste därför ligga på att förhindra unga från att begå brott.
En frihetsberövande påföljd måste alltid kombineras med ett effektivt samarbete mellan socialtjänst och kriminalvård samt en individuellt utformad rehabilitering för den enskilde. Därför välkomnar vi de åtgärder som regeringen föreslår när det gäller de individuellt utformade verkställighetsplanerna enligt LSU och möjligheterna att meddela villkor för att den unge ska få vistas utanför hemmet.
Men detta riskerar att bli ett slag i luften om man inte samtidigt ser till att berörda kommuner och deras personal samt Statens institutionsstyrelse och dess personal ges erforderliga resurser för att kunna ta detta viktiga uppdrag på allvar.
Sett till hur regeringen framfört den del som handlar om utslussning vet vi att syftet i grunden är gott: att se till att de unga inte är kvar onödigt länge. Men det finns också ett problem i just denna del.
När det gäller just detta med fotboja ska jag förtydliga Miljöpartiets ståndpunkt. Det handlar då om vad vi kallar för intensivövervakning med elektronisk kontroll. Detta är reglerat i lag. Det kan beviljas en person som dömts till maximalt fem månaders fängelse och som i övrigt uppfyller vissa förutsättningar. Detta är alltså en ersättning för fängelse, vilket är viktigt att känna till.
Men för den som döms till en påföljd som medför vård eller föreskrift om viss behandling kan denna inte ersättas med så kallad fotboja. Miljöpartiet menar att detta tydligt pekar på att det för personer som dömts till fängelse för brott och som inte har ett särskilt vårdbehov ska vara möjligt att ersätta kortare fängelsevistelse med fotboja.
Tidigare har vi varit positiva till detta. Vi ser att det går att utöka denna form. Men i just det här fallet anser vi i likhet med Socialstyrelsen att kontroll av att den dömde bättre följer uppställda villkor bättre kan ske genom utvecklade personliga kontakter mellan den som avtjänar straffet och tjänstemän till exempel inom socialtjänsten och hos Statens institutionsstyrelse.
Utskottsmajoriteten menar att det ena inte utesluter det andra, och det må så vara. Men problemet är att vi ibland alltför mycket litar på olika typer av metoder för att se till att färre jobbar inom området.
Täta samtal och andra kontakter som människor som jobbar med dessa ungdomar har leder oftast till att den enskilde faktiskt bättre tillgodogör sig information och den språngbräda in i samhället som det kan vara att få den här typen av kontakter.
Vi menar att personlig kontroll under praktiktjänstgöringen exempelvis men också under transporter till och från kan ha en väsentligt bättre påverkan på den enskildes agerande än en fotboja. Naturligtvis kommer vi att få höra företrädare för Alliansen säga att det finns ungdomar som inte är mottagliga för detta. Men då är det väl framför allt vård, inte mer kontroll, som behövs för dessa unga människor. Kontroller måste ske så att dessa unga finns kvar inom systemet, men det får inte ske så till den grad att man känner att det här ersätter personal, människor.
Fru talman! Jag vill också lyfta fram den del som handlar om på vilket sätt det har uppstått en känsla av att ungdomar faktiskt kan se det här som en belöning snarare än som ett straff. Om möjligheten till utslussning blir någonting som upplevs som attraktivt bland dem som döms till sluten ungdomsvård finns risken att ungdomarna kommer att uppfatta kriterierna som orättvisa och obegripliga. Men det är väl det sista som dessa ungdomar behöver.
Det gäller särskilt möjligheten att få komma hem innan strafftiden gått ut.
Den behovsmodell som jag resonerade om tidigare kan teoretiskt sett få som konsekvens att den som sköter sig men inte har så stora sociala problem får vara kvar på ungdomshemmet hela strafftiden, medan andra får lämna hemmet tidigare. Det är ologiskt och otydligt, och det är, som jag sade, det sista dessa unga människor behöver.