Herr talman! Vi stöttar alla våra reservationer, men här yrkar jag bifall till reservationerna nr 1, 6 och 11.
Jag samtycker med både Agneta Gilles och Tina Ehns anföranden, och speciellt Tina Ehns lovsång till slöjden var vacker.
Herr talman! Det är dyrt att leva. Frågan är om det lönar sig, var det någon som sade. Många kulturskapare och kulturarbetare ställer sig den frågan. Ändå drivs de av sin inre glöd och kämpar vidare. Jag menar att också samhället i stort har glädje och nytta av kulturskaparna. När man ser på kulturarbetarna i ekonomiska siffror finner man att de också genererar arbete.
Det paradoxala är att den som skapar till exempel en bok eller ett konstverk är den enda som inte har någon som helst trygghet i sitt arbete. Man börjar med ett vitt ark, har huvudet fullt med idéer, har all tid i världen, lever i ett fritt land där man kan uttrycka sina innersta känslor om livet i stort, samhället och världen, men man har ingen trygghet. Man skriver, och i bästa fall blir det en bok som ges ut av ett bokförlag. På det förlaget har alla lyckligtvis lön för sitt arbete - korrekturläsare, redaktörer och så vidare. Långtradarchauffören som kör ut hela härligheten i landet har givetvis betalt. Det gäller också bibliotekarierna och de som jobbar i bokhandeln - men inte den som har skrivit boken.
Jag menar att samhället i sig har ett stort ansvar för den levande kulturen. Jag kommer från Värmland. Jag tänker ibland på salig Selma Lagerlöf. Hur mycket har hon inte långt efter sin död betytt för hela landskapet. Hon har med sitt vackra språk färgat våra bilder av Värmland - det glittrande vattnets land.
Jag vill gärna säga något om konstnärerna, alltså bildkonstnärer, skulptörer, filmare och så vidare. De satsar också så otroligt mycket av sin inre energi och tid. En konstnär vill absolut vara en del av samhället, inte någon som står utanför och betraktas som en kuf. Det är tyvärr en långlivad tradition att betrakta särlingarna i konsten som mer eller mindre otillräkneliga. Ibland får man syn på den konst som har skapats av särlingar i konsten. Annan Konst är en utställning som har visats på Göteborgs Konsthall, Liljevalchs och på andra ställen i Norden. Det är en underbar samling av helt originell konst. Då tappar man genast lusten att dela upp i bra och dåligt, kvalitet och så vidare. Dessa människors liv har säkert blivit mycket lyckligare tack vare detta skapande.
Herr talman! Nyss var jag med på en studieresa till Berlin. Den var givande. Det var tre täta dagar. Berlin är en stad med en miljö som har använt kulturen i sin marknadsföring. Kulturen är en del av profilen för Berlin. Många svenska konstnärer har hamnat där. I början av 90-talet var hyrorna billiga. De kunde få en stor fin ateljé för en överkomlig summa. I hela Europa tas nedgångna industrikvarter och fabrikshallar över av konstnärer. Därmed höjs statusen och värdet i stadsdelen. På något vis stiger hyrorna och de tvingas flytta därifrån. De gör något stort och viktigt, ett nästan ideellt arbete, men sedan trillar de därför att de har sågat av den gren de satt på. Även där har samhället fortfarande ett stort ansvar.
Kulturen ska vara dynamisk, utmanande, en obunden kraft och värna yttrandefriheten. Det är grunden. Målet ska vara att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska bidra till samhällets utveckling.
Om man tar de nationella kulturpolitiska målen på allvar innebär det också att samhället tar ett ekonomiskt ansvar för den kulturella utvecklingen i landet. Prioriteringar ska leda till förbättrade villkor för den nyskapande kulturen. Konsten ska göras tillgänglig för fler. Bidrags- och ersättningssystemen ska vara öppna och rättvisa, och hänsyn ska tas till kulturskaparnas speciella villkor. Allt detta är absolut vackra ord, men de måste också fyllas med konkret innehåll.
Utgångspunkten är att konstnärerna och kulturskaparna ses som en nödvändig del av samhället och inte betraktas som idealistiska eldsjälar som lever på luft och vatten. Medverkans- och utställningsersättningen är viktig, och det så kallade MU-avtalet måste följas, även när kulturen omhändertas av den så kallade samverkansmodellen runt om i landet. Det har redan talats om enprocentsregeln, och den har lovprisats. I det är det bara att instämma.
Herr talman! I en interpellationsdebatt, som också Tina Ehn nämnde nyss, framhöll kulturministern att regeringen värnar om biblioteksersättningen och att författare, översättare, tecknare och fotografer självklart ska ersättas för att de låter sina verk lånas ut vid folk- och skolbiblioteken. Att författare och andra litterära upphovsmän ges bra förutsättningar för sitt arbete är avgörande för litteraturens utveckling i landet. Kulturministern konstaterade också att den nuvarande förhandlingsordningen fungerar väl. Gott!
Detta kan ses som ett erkännande av de farhågor som har uppstått på grund av kulturministerns otydlighet vad gäller biblioteksersättningens utformning och dess stora betydelse för bokskaparna i Sverige. Utlåningsersättningen har höjts med 4 öre till 1:41 kronor för varje utlånad bok. 4 öre kan tyckas lite, men denna höjning innebär en ökning av medlen i Författarfonden som går till stipendier och resor. Dessa 4 öre blir 5,5 miljoner. Det tycker åtminstone jag är en bra uppräkning.
Men det kan bli ännu bättre. Ersättning ska det vara, inte bidrag. Det ska vara ersättning för utfört arbete på en konstnärlig nivå, inte bidrag till någon som står med mössan i handen.
Men riktigt glad får man sällan vara när det gäller Alliansens kulturpolitik. Det uppstår titt som tätt glidningar i själva skrivningen, men orden står för olika saker även om de liknar varandra.
När det gäller ordningen för den årliga förhandlingen mellan upphovsparten och staten förordar Litteraturutredningen reglerade överläggningar. Där finns en väsentlig skillnad. Förhandlar gör två likvärdiga parter med målet att uppnå ett konkret resultat. En överläggning behöver inte alls resultera i någonting. Dessutom sägs att ersättningen ska bestämmas för tre eller fem år och vara indexreglerad. Allt detta tyder på att det inte blir någon större uppräkning i sak.
Herr talman! Kulturministern har själv sagt att den nuvarande förhandlingsordningen har stora brister. Men vilka dessa skulle vara tycks vara skrivet i stjärnorna.
Hur ska ersättningen för e-bokslånen hanteras? Det är en annan alltmer brännande fråga som väntar på svar. Vi i Vänsterpartiet vill inrätta digitala bibliotek för gratis utlån samtidigt som vi avsätter nödvändiga medel för att finansiera de elektroniska boklånen. Men det behövs som sagt ett regelverk för detta.
Herr talman! Till sist några ord om de fristäder för konstnärer och författare som hamnat i en sorts ingenmansland. Det handlar om demokratiska rättigheter och yttrandefrihet. Det handlar om solidaritet och om att slå bryggor mellan olika språk och kulturer. När de demokratiska villkoren sätts ur spel i ett land är det ofta kulturens arbetare som först hotas, fängslas eller till och med mördas. Det fria ordets styrka utmanar makten och förtrycket. I Sverige finns sex fristäder, i Norge betydligt fler och som sagt runt om i världen ett fyrtiotal.
Vi menar att förföljda kulturarbetare betyder så mycket genom sitt mod och sitt konstnärliga skapande att vi vill erbjuda fler fristäder för att kunna ge skydd åt dem i vårt land som i samma stund också berikar vår kultur och berör oss som människor bland människor.
(TALMANNEN: Det yrkades bifall till reservation 11, men någon sådan finns inte. Kan det möjligen vara punkt 11 i reservation 9 som avses? Ja, vi noterar det.)