Fru talman! Får jag även här säga att jag tackar
socialministern för svaret. Men låt mig sedan genast
komma tillbaka att jag ställde frågan till statsminis-
tern den 22 april under den öppna frågestunden. Då
valde statsministern att inte svara. Han lämnade i
stället ordet till biträdande socialministern Klingvall
som gav ett svar. Det var inte särskilt klargörande,
men hon visade en viss sympati för de synpunkter jag
hade, nämligen att de här 175 000 kronorna inte
skulle kunna få tas om hand av kommuner för sociala
bidrag.
Dessa människors lidande beror ju faktiskt på en
svensk lagstiftning, vilket som jag ser det placerar
detta i en helt annan klass än vanliga skadeersättning-
ar. Det var bakgrunden till min fråga till statsminis-
tern. Jag blev besviken över att statsministern inte
ansåg att detta var en övergripande fråga, så jag gick
direkt upp till vårt kansli och skrev en interpellation.
Men - sic! - statsministern överlämnade denna till
socialministern, och nu är socialministern här. Det är
bra i och för sig.
Det blev ju faktiskt så som jag hoppades med min
fråga till statsministern, att de här pengarna inte skall
kunna tas om hand av kommunerna vid beräkning av
bidrag. Jag upprördes, och jag har fått väldigt mycket
respons för detta från människor ute i landet, över att
dessa hårt drabbade människor, som drabbats av
lagstiftning från 1934 och 1941, skulle få en futtig -
för det vill jag kalla det i det här sammanhanget -
ersättning på 175 000 som sedan deras kommuner
eventuellt skulle få tillbaka av. Jag var så upprörd att
hjärtat klappade på mig, det kan jag försäkra social-
ministern.
Men nu har vi kommit fram till detta. Det här är
nu ett förslag. Det förslaget hoppas jag kommer att
läggas fram så fort som möjligt. Jag hoppas också att
man går ut till kommunerna och talar om att det är
regeringens och riksdagens uppfattning - jag hoppas
att det går rätt över oss alla - att de skall ha den här
ersättningen för den inskränkning i deras liv som de
drabbades av genom beslut härifrån.
Med det vill jag säga att jag är glad att socialmi-
nistern svarade, men jag är förvånad över att inte
statsministern tog chansen att bemöta den oro som
dessa människor har haft alltsedan det här förslaget
kom fram. Det gör mig lite betryckt. Men nu har vi i
alla fall kommit så långt vi för tillfället kan i den här
situationen.