Fru talman! När socialförsäkringsminister Annika Strandhäll höll sitt förstamajtal i Östersund förra veckan var nätverket Nu jävlar får det vara nog - svordomen är inte min utan nätverkets - där för att protestera mot regeringens sjukförsäkringspolitik. Det är ett nätverk som inte bara finns i Jämtland utan snabbt har vuxit sig stort i hela landet. Det de har gemensamt är att de tycker att de har blivit misshandlade genom Försäkringskassans behandling av de sjukskrivna. Så här skriver de på sin sida: Avslag från Försäkringskassan gör att jag blir förnedrad, sjukare och fattig. Jag hamnar mellan stolarna och blir deprimerad, stressad och hemlös.
Mona Elsert från Östersund är en av dem som var med i protesterna. Hon berättar för radion att hon gjorde en akut ryggoperation. Men efter en månad drogs sjukpenningen in, och hon hänvisades till socialen. Det gjorde att hon blev av med sitt företag, sitt radhus och sin bil. Mitt liv har blivit upp och ned, berättar hon.
I lördags arrangerades återigen demonstrationer mot Försäkringskassan i hela landet med anledning av behandlingen av sjuka och deras ersättningar. För Mona är inte ensam. Aftonbladet berättade för några dagar sedan om 63-åriga Charlotte. Hon har fått hjärtstopp två gånger, förstört sin rygg, fått en stroke och sedan fått cancer i halsen. Flera gånger har både hon och anhöriga trott att hon kanske inte skulle vakna upp igen. I dag kan hon inte ens äta längre. Ändå nekar Försäkringskassan henne sjukpenning. I stället hade man sagt till personalen på intensiven att de skulle köra Charlotte till Arbetsförmedlingen under den tid hon vårdades i respirator.
Man kan fråga sig om det verkligen är så här det ska vara när socialdemokrater styr i regeringen. Jag minns hur kritiskt partiet var i opposition mot den förra borgerliga regeringens försämringar i sjukförsäkringen. Men sedan när de själva kommer till makten händer ingenting. Varför?
Fortfarande är den så kallade rehabiliteringskedjan kvar - eller utförsäkringskedjan, som nog är ett bättre namn. Den skapades av den borgerliga regeringen, men nuvarande regering har inte gjort någonting åt den. Den är helt otidsenlig och omodern och fungerar inte. Till att börja med får den som har blivit sjuk sällan lämplig rehabilitering. Arbetsgivaren väntar många gånger bara ut olika tidsgränser och kan sedan göra sig av med den sjuka personen.
Försäkringskassan tycker inte att de har ansvar för personer som är sjuka, utan det är upp till andra aktörer att agera. Inspektionen för socialförsäkringen var för några veckor sedan i utskottet och föredrog vad som händer när det till exempel gäller samordningsförbunden - de som ska hjälpa människor tillbaka till arbetet. Det är tydligt att detta fungerar allt sämre eftersom Försäkringskassan har dragit sig ur samarbetet mer och mer och inte längre uppfattar det som sitt uppdrag att hjälpa en sjukskriven person tillbaka till sysselsättning.
Därutöver har nu dramatiska nedskärningar gjorts på Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har därför inte några pengar till aktivitetsersättningar, och deras olika program för den som har fått försämrad arbetsförmåga avbryts nu. Och väntetiderna bara ökar.
Om du väl kommer igång med rehabilitering når du snart en administrativ tidsgräns som gör att du ska testas mot konstlade arbeten på hela arbetsmarknaden. Du måste därefter avbryta alltihop och slås ut ur försäkringen.
Vem får betala för allt detta? Det är faktiskt den som har minst möjlighet att påverka situationen som får betala, nämligen den enskilde som har blivit sjuk.
I dag förväntas du själv i princip projektleda hela din sjukskrivning, anmäla dig i exakt rätt tid till olika myndigheter för att få behålla din ersättning, även om du är dödssjuk, själv lösa rehabfrågan och i olika rättsinstanser och ofta med egna pengar kämpa mot kassan för att få behålla din ersättning.
Utförsäkringskedjan skapar också effekter som bidrar till ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Personer som drabbats av till exempel stressrelaterade sjukdomar på grund av sina arbeten i vård, skola eller omsorg tvingas bort från de välfärdsyrken de är utbildade till och ombeds i stället att söka alla möjliga andra så kallade normalt förekommande arbeten - många gånger jobb som faktiskt inte existerar. Detta är en förlust inte bara för den enskilda individen utan för hela samhället, som i dag skriker efter utbildad personal.
Sjukförsäkringen är något vi har betalat för själva via vår lön. Du avsätter en del av ditt eget löneutrymme för att försäkra dig mot eventuell sjukdom, ungefär på samma sätt som när du försäkrar din bil eller ditt hem. På så sätt är det inte ett bidrag. Riskerna när det gäller sjukdomar kan spridas mellan många människor, vilket gör att det blir mycket billigare än ett privat system. Det är svårt att kontrollera sin hälsa. Det är ju till exempel arbetsgivaren som enligt lag ansvarar för att din arbetsplats inte är hälsofarlig.
Annika Strandhäll gav i Aftonbladet för två år sedan ett löfte. Hon skrev att samhället under den borgerliga regeringen har svikit barn, unga, gamla och sjuka men att den utvecklingen nu skulle vändas. Arbetet mot stress och sjukskrivningar skulle bli bättre, lovade hon särskilt de offentligt anställda. Ministern ansåg att detta inte bara var en kvalitetsfråga utan även en kvinnofråga. Sambandet mellan kvinnodominerade yrken och sämre villkor måste brytas, sa hon.
Men i nästan alla svenska kommuner planeras i dag för nedskärningar, så kallade effektiviseringar, vilket leder till att färre personer ska göra mer arbete. Enligt det avtal som slutits med Centerpartiet och Liberalerna ska omfattande nedskärningar göras i verksamheterna vård, skola och omsorg. Löftet om att arbeta mot stress och sjukskrivningar har alltså inte resulterat i satsningar på välfärden.
En bra bit över 500 personer dör av stress på jobbet varje år. Arbetsmiljöverket sa för ungefär två veckor sedan att utvecklingen i arbetslivet är sådan att dödsfallen på grund av arbetsrelaterad stress kommer att öka. Många liv förkortas redan i dag av bristande arbetsmiljöarbete. Ungefär hälften av arbetsgivarna lever i dag inte upp till lagens grundläggande krav på arbetsmiljöarbete. Enligt myndigheten genas det mycket, och många tycker att det ju har gått bra hittills, förmodligen utan vetskap om vilka långtidseffekterna är av mycket stress på arbetet.
Ändå är det i dag i många fall löntagare som får ta smällen när företag och chefer inte följer lagarna. Olyckor, stress och dålig arbetsmiljö förhindrar i slutändan många att arbeta och fungera normalt.
Många tänker att det finns en försäkring och ett skydd mot sjukdom här i Sverige, som vi ju varje månad betalar in till. Problemet är bara att nuvarande och tidigare regeringar tagit pengar från försäkringen och använt dem i synnerhet till att sänka skatten för förmögna personer. Så trots att det betalas in väldigt mycket pengar till kassan behåller regeringen i dag de stenhårda regler som gör det allt svårare att bli beviljad sjukpenning eller sjukersättning. På så sätt kan man alltså använda dessa pengar till andra saker.
Sedan 2014 har avslagen på ansökningar om sjukpenning sexfaldigats, alltså ökat med nästan 600 procent. Närmare 80 procent får i dag avslag på ansökan om sjukersättning. Det betyder att nästan ingen får sin ansökan beviljad. Sverige har i dag OECD:s absolut hårdaste regler för att få sjukersättning.
Och trots att det var just kvinnorna som ministern lyfte i sin artikel för två år sedan är det kvinnor som missgynnas allra mest, inte bara i arbetslivet utan även i sjukförsäkringen. Tittar man på vilka som får avslag ser man till exempel att andelen avslag på ansökan om ersättning är högre för kvinnor än för män. Detta gäller både sjukpenning och sjuk- och aktivitetsersättning.
Vänsterpartiet menar att det inte är så den trygga välfärden ska se ut. Vänsterpartiet har en helt annan idé om hur en stark och bra sjukförsäkring ska vara för den som har haft oturen att drabbas av en olycka eller en sjukdom.
Det ska inte behöva vara du själv som får ta alla smällarna, utan du ska bemötas med respekt av en handläggare som inte bara avslår ditt ärende utan att ens ha träffat dig eller pratat med din läkare. Det ska finnas ett tydligt ansvar för hur du ska få hjälp, stöd och rehabilitering när du behöver det. Du ska på riktigt få möjlighet att komma tillbaka om du kan. Du ska inte helt plötsligt bli av med din sjukpenning bara för att du har nått en administrativ gräns. Hänsyn ska tas till individuella förutsättningar, och medmänsklighet ska styra i stället för bara byråkratisk nit.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.
(Applåder)