Fru talman! Så socialförsäkringsminister Annika Strandhäll menar på fullaste allvar att man ska tvinga kvinnor ut i arbetslivet när barnen är så små att de knappt kan gå och att kvinnorna ska lämna dem på förskolan fulla dagar och vara stressade hela dagen. Menar du på allvar att detta skulle få ned den psykiska ohälsan och sjukskrivningarna bland kvinnor, Annika Strandhäll? På riktigt? Jag förstår inte alls.
När det gäller arbetsmiljön för kvinnor håller jag absolut med om att det är ett stort problem. Där har vi i Sverigedemokraterna i vår vårbudget storsatsat för att ge bidrag till kommuner och regioner som går på knäna för att över huvud taget kunna ge människor akutvård. Om dessa kommuner och regioner ska kunna bedriva ett förebyggande arbetsmiljöarbete måste vi ge dem det stöd de behöver. Detta har regeringen inte gjort i vårbudgeten, vad jag har sett. Snarare drar man ned på psykiatrivården så att människor inte ens kan få tillgång till den rehabilitering de behöver. En kvinna hörde av sig till mig före denna debatt och sa att hon har väntat i 26 år på att få rehabilitering. Detta kan knappast vara rimligt.
Min fråga är återigen: Vilka konkreta åtgärder vill regeringen vidta för att gå till botten med dessa problem? Vi har till exempel föreslagit att det ska vara en mjukare bedömning vid dag 180, för vi att anser att den är alldeles för hård. Varför röstar Socialdemokraterna nej till det? Vi har föreslagit att man ska kunna studera på en lägre procent med bibehållen sjukersättning. Det röstar Socialdemokraterna också nej till i dag. Varför då? Vi har föreslagit att man ska kunna ha en flexiblare sjukskrivning där människor som till exempel har cancer kan arbeta när de orkar. Detta finns i dag i några regioner, men vi vill ha det i hela Sverige. Det röstar Socialdemokraterna också nej till i dag. Varför?