Fru talman! Tack så mycket för svaret, jämställdhetsministern! Man känner sig nästan alldeles ihjälkramad här; det finns närapå ingenting som vi har olika åsikter om. Man bara håller med mig hela tiden.
Låt mig börja med att säga att jag är stolt över den viktiga roll som Folkpartiet spelade i jämställdhetslagens tillkommande. Det var inte direkt en enig kammare som fattade det beslutet. Tvärtom var det så att den nuvarande regeringen starkt motsatte sig jämställdhetslagen. Man ansåg att det var fackets uppgift att sköta detta. Efter att ha sett att facket kanske inte är något under av jämställdhet direkt är jag oändligt tacksam att vi har en jämställdhetslag. Därför är det också så viktigt att den verkligen följs.
Eftersom det var Folkpartiet som låg bakom det här känner jag ett ytterligare större ansvar för att se till att lagen verkligen efterlevs. Vi är överens om att den
inte
gör det. Vi hör ett antal upprepningar här. På arbetsplatser med 200 anställda har visserligen 80 % en jämställdhetsplan, men det finns en hel del kvar att göra, säger jämställdhetsministern. Det gäller främst bland små företag, där bara 25 % har en jämställdhetsplan. Det är väl någonting som vi måste notera.
En del av orsaken till den här låga efterlevnaden skulle jag vilja påstå är att den tillsyn som ska skötas av JämO, Jämställdhetsnämnden och fackföreningarna sköts alldeles för dåligt. Det beror också på att lagen har ett frivillighetsinslag som är förödande. Den tas inte på lika stort allvar som andra lagar. Tänk om ett företag skulle kunna säga: Vi tycker inte att det är så kul att betala skatt, så vi låter bli det! Eller tänk om ett företag skulle säga: Miljölagen tycker inte vi är så häftig, så den tar vi och struntar i! Vilka skulle kunna säga så här och komma undan på ett så enkelt sätt som man gör om man inte följer jämställdhetslagen?
Det ska inte finnas något frivilligt inslag, och jämställdhetslagen är ingen mjukislag. Därför krävs det att tillsynen sköts på ett effektivt sätt. Det är
en
fråga. Hur ska vi komma till rätta med detta? Vad krävs det för nya instrument i lådan för att JämO ska utföra sin roll? Det är en separat fråga.
Den stora frågan i denna interpellation, som jag har försökt att göra tydlig och som jag ska göra ännu tydligare, är att JämO är en myndighetsfunktion. JämO är ingen opinionsbildande verksamhet.
Lyssna här, kära jämställdhetsminister! Ibland ser jag mig själv som ledare för en statlig befrielsearmé. Varje arbetstidsförkortning som omfattar både kvinnor och män kan betraktas som en jämställdhetsreform. Det finns ideologiskt avgörande argument som kan föras fram mot subventionerade tjänster eftersom förslaget strider mot både idén om jämlikhet och jämställdhet. Detta har sagts av JämO, Claes Borgström, i våra stora tidningar, i utredningar och i remissvar.
Därtill kommer att han ständigt driver frågan om kvoterade styrelser och kvoterad föräldraledighet. I en debatt som jag förde med Claes Borgström i veckan i tv hävdar han bestämt att han inte för en politisk debatt för att sekunden efteråt i en intervjusituation gå ut och säga att föräldrar som inte begriper bättre än att dela sin egen föräldraledighet i fifty-fifty kämpar emot jämställdhet. Jag citerar honom inte ordagrant, men innehållet var detta. Det lämnade inte mycket i övrigt att tolka. Han är klart övertygad om var han står i sina uppgifter.
Jag delar inte Claes Borgströms politiska övertygelse. Men det är inte frågan. Det är inte saken. Jag hade inte blivit lyckligare om han hade drivit mina linjer. Han är inte en politiker; han är en ombudsman.
Jag måste ta fasta på en sak som jämställdhetsministern säger här i sitt svar: Det måste finnas en klar rågång mellan de politiska beslutsprocesserna och myndigheternas verkställighetsuppgifter. Det är därför viktigt att det sker en öppen debatt om denna gränsdragning.
Låt oss då ha den, snälla någon! Det är det jag vill komma fram till i dagens debatt, och jag hoppas att vi är överens om det.