Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.
När jag för drygt 30 år sedan arbetade som lärare på en högstadieskola i Uddevalla träffade jag Lena Svensson, en elev som föddes med ett ryggmärgsbråck. För bara ett par veckor sedan möttes vi igen på Centralstationen i Uddevalla. Jag kanske ska tillägga att det jag nu berättar har jag tillåtelse av Lena att göra.
Jag minns den där tjejen som rullade runt i korridorerna med sin rullstol i slutet av 70-talet. Jag minns att hon hade en sjusärdeles vilja. Hon tyckte inte om de favörer som lärarna gav henne, att det inte gjorde så mycket om hon kom för sent till lektionen eller att hon fick gå före i matkön.
Jag tänkte då i min fördomsfullhet: Hur ska det gå för Lena? Har hon en framtid i sin rullstol? När jag nu möter henne igen har hon man och två söner, ett hem och ett arbete. Hon har kämpat mot fördomar. Lite av hemligheten bakom Lenas rika liv, som har varit strävsamt emellanåt - vi har väl alla våra oxdagar - är att hon har accepterat sitt handikapp. Hon har kämpat men också förstått sina begränsningar.
"Jag ville bli sjuksköterska men förstod att det kan jag inte bli." Hon har som hon säger varit tråkigt realistisk. Om hon väldigt gärna har velat uppnå något då har hon kämpat.
Hon säger att det finns mycket kvar att göra när det gäller tillgänglighet. Det handlar bland annat om små trappor och höga trösklar.
Hon säger också att om hon fick framföra något till Sveriges riksdag skulle det vara att hon och hennes medkämpar inte vill bli ifrågasatta. Den som behöver hjälp ska få det, utan att mötas av en ifrågasättande attityd. Den som behöver personlig assistans ska få det. Punkt slut!
Herr talman! Den kristdemokratiska politiken är förankrad i en människosyn som utgår från människans lika och okränkbara värde och som samtidigt erkänner att alla människor är olika. Utifrån sina egna villkor ska alla ha rätt till delaktighet och gemenskap i samhället.
Drygt tio år efter startskottet för den nationella handlingsplanen
Ett samhälle för alla
kan vi konstatera att vi inte nådde ända fram vad det gäller tillgänglighet. Det gick riktigt sakta i början, och trots att regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har lyckats öka tempot i slutspurten nåddes inte målet att alla enkelt avhjälpta hinder var åtgärdade 2010. Den nya strategin för funktionshinderspolitiken löper 2011-2016.
Mycket har faktiskt gjorts. Minst en tredjedel av landets kommuner har guider på Internet som beskriver och jämför tillgängligheten på olika platser och för olika lokaler. I min hemkommun Uddevalla var jag med om att genomföra att tillgängligheten togs upp i varje nämnds arbetsplan och inte som tidigare som ett övergripande, diffust mål.
Så till det beryktade behovsbedömningsinstrumentet - det är nästan så man tänker på Mark Twains uttryck "Wagners musik är bättre än den låter". Det tidigare försöket att skapa ett behovsbedömningsinstrument gjorde många oroliga. Det var djupt integritetskränkande, och det gick i papperskorgen.
Det nya behovsbedömningsinstrumentet lär bli bättre utformat. Det är också viktigt att bedömningen av en persons behov och möjlighet till personlig assistans behandlas lika över hela riket - att det blir lika och rätt, inte lika och fel.
Vi har sett och läst om skrämmande exempel där Försäkringskassan på olika håll har blivit hårdare i sin bedömning och kommunens hemtjänst har fått ta över. Kanske krävs det en lagändring för att uttrycket "grundläggande behov" ska bedömas annorlunda framöver.
Det fungerar olika runt om i landet och det är i grunden orättvist. Jag välkomnar ett väl utformat behovsbedömningsinstrument och även öppna jämförelser mellan olika regioner.
Herr talman! För oss kristdemokrater är det viktigt att personer med funktionsnedsättning också ges möjlighet till arbete och ett jämlikt liv. Drygt en halv miljon människor bär på en funktionsnedsättning som gör att deras arbetsförmåga är nedsatt.
Oavsett regeringsinnehav har sysselsättningsgraden för personer med funktionshinder varit alldeles för låg. Detta är inte bra för samhällsekonomin, men framför allt är det inte bra för den enskilda personens möjlighet till egen försörjning. Kristdemokraterna har fört fram behovet av 10 000 nya jobb i offentlig sektor för personer med funktionsnedsättning. Min förhoppning är att vi på olika sätt ska kunna realisera detta.
Herr talman! Innan jag lämnade Lena Svensson, min "gamla" elev som jag nämnde i början, och reste till Stockholm frågade jag: Vad är det som har gjort dig så stark? Vad är det som håller dig uppe? Hon svarade: Att jag har en vänkrets som tar mig för den jag är. Det ger mig en känsla av sammanhang.
Vi har hört det förut, psykologen Aron Antonovskijs ord om livets mening: Att vara en del av ett sammanhang. Att ha en uppgift, att bli sedd - grundläggande för Lena Svensson liksom för var och en av oss.
(Applåder)