Herr talman! I dag när vi debatterar det här viktiga betänkandet om funktionshinder blir jag så medveten om den verklighet som funktionshindrade faktiskt har.
Jag kan tänka mig hur det är att vakna en morgon och sakna flera viktiga funktioner, att vara beroende av andras händer och fötter för att fungera eller kanske till och med överleva. Förutom att dagligen vara beroende av det är jag också beroende av någon som bedömer hur stora hjälpbehov just jag har. I den här situationen är det oerhört viktigt att det finns en rättssäkerhet, att de instanser som bedömer mig gör likvärdiga bedömningar oavsett var jag bor eller vem som är bedömare.
Det här tror jag att vi egentligen är överens om över samtliga partigränser. Hela den här LSS-reformen, som genomfördes i början av 90-talet av den dåvarande borgerliga regeringen, var en stor frihetsreform. Intentionerna i den lagen ligger fortfarande fast, men det är oerhört viktigt att den också blir rättssäker.
Det var en anledning till att Socialstyrelsen och Försäkringskassan fick uppdraget att gemensamt ta fram ett vetenskapligt instrument som ska säkerställa den här bedömningen. Sedan fick de hjälp av en referensgrupp från funktionshindersorganisationerna. Från början gick det alldeles fel. Man var inte överens. Det var många diskussioner. Och det var ett stort tryck från socialutskottet förra våren, med ett tillkännagivande, som gjorde att man gjorde omtag. Nu arbetar man tillsammans, och i höst kommer det här bedömningsinstrumentet, som Kenneth Johansson sade, ut på prov. Jag följer noga det här arbetet, för det som har diskuterats har ju handlat om vad som är grundläggande behov och vad som är övriga behov. Jag är ingen jurist, men jag håller inte med Regeringsrätten i deras dom hur de har delat upp detta.
Det har i alla fall lett till nya bedömningsgrunder. Att ha förmågan att föra gaffeln till munnen blir jag inte särskilt mätt av om det inte är mat på gaffeln. Men det är ett grundläggande behov, oavsett om det är mat eller inte på gaffeln. Det är samma sak med dusch och hårtvätt som inte räknas som samma behov.
Den här listan kan säkert göras lång, och det är därför det är så oerhört viktigt att bedömningsinstrumentet kommer till stånd. Det är också viktigt att arbetet med instrumentet får fortlöpa och att riksdagen nu avvaktar det som händer och inte föregriper den process som pågår.
Jag tror att det här bedömningsinstrumentet gör att vi kan titta på olika saker ska bli bra i framtiden. Vi måste ju också se till att det finns medel till de insatser som vi har, och då måste man ha en förmåga att bedöma hur stora insatserna blir.
Det här är en del i betänkandet. En annan del som jag tycker är oerhört viktig i funktionshinderspolitiken är information och attitydförändrande insatser. Handisam har stora uppdrag att informera och bedriva attitydförändrande insatser. Socialdepartementet arbetar också med det.
Jag tänker också på den spridning det har fått med tv-program som
En annan del av Köping
och de olika projekt som Glada Hudikteatern håller på med. Ni måste gå och se filmen
Hur många lingon finns det i världen?
! Den visar just på hur viktigt allt detta är, alltifrån daglig verksamhet som kanske har inlåsande effekter, till att man kan fast man har ett funktionshinder. Man har en förmåga som det gäller att kunna utnyttja.
Det här tror jag är väldigt viktigt. Finns förmågan, viljan och önskan att komma ut på den öppna arbetsmarknaden måste det underlättas. Här har alliansregeringen gjort många insatser via arbetsmarknadsutskottet och Arbetsmarknadsdepartementet för att se till att man inte låser in människor i en daglig verksamhet utan att man skapar möjlighet att komma ut på en öppen arbetsmarknad.
Kenneth Johansson nämnde också lex Gävleborg. Det är oerhört viktigt att det tydliggörs att det är landstingen som har ansvar för hjälpmedel, vare sig det är assistansanordnare eller kommunen, för det har också drabbat det kommunala skattekollektivet trots att landstingen har rätt att ta upp skatt för samma fråga.
Vi måste från nationellt håll vara tydliga med vad som är ett kommunalt ansvar, vad som är ett landstingsansvar och vad som är ett nationellt ansvar. Hjälpmedel, inklusive glasögon, är sjukvårdshuvudmannens ansvar. Vi kan inte börja gå in och rätta till och rådda i det på olika sätt. Snarare ska dessa motioner om glasögon och annat läggas fram på den regionala nivån. Det är där vi måste jobba via våra partier för att se till att det fungerar på ett bra sätt.
Sammanfattningsvis tycker jag att det här betänkandet handlar om att LSS-lagens intentioner gäller, att information och attitydpåverkan är oerhört betydelsefullt, att rättssäkerhet och helhetssyn vid behovsbedömning är väsentligt samt att landstingens ansvar för hjälpmedel förtydligas.
Det här hoppas jag leder till att alla funktionshindrade kan vakna varenda morgon i full förvissning om att även i dag får jag rätt insatser, hjälpmedel och bemötande - och att det finns pengar för att fixa det.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)