Herr talman! Vi kan vända på det resonemanget. Det är ett faktum att när vi hade en alliansregering var det betydligt färre på arbetsmarknaden som behövde pensioneras i förtid jämfört med när vi hade vänsterstyre. Man kan säga vad man vill beroende på hur man vänder och vrider på det.
Poängen i detta är att den grupp som Ali Esbati beskriver som "en del" omfattade 550 000 människor. Många av dem har givetvis fullgoda skäl att vara pensionerade i förtid. Det fanns dock en grupp som ville arbeta men hade slussats ut i ett utanförskap för att politiken inte hade bemödat sig om att engagera sig så att de skulle ha fått rehabilitering och kunnat komma tillbaka. Man ansåg inte att det var ett centralt mål för den ekonomiska politiken eller för arbetsmarknadspolitiken. Det centrala målet var snarare att se till att statistiken såg bra ut, inte att människorna av kött och blod skulle kunna komma tillbaka och få ett jobb.
Häri finns en skillnad. När det gäller de kategorier och grupper som vi diskuterar kan man beskylla alliansregeringen och säga att den öppna arbetslösheten ökade under alliansregeringen. Ja, såtillvida att människor kom in i arbetskraftsutbudet. Ja, såtillvida att människor som tidigare inte behövde söka jobb kom in och blev aktivt jobbsökande. Det är klart att de då räknas som öppet arbetslösa i stället för som förtidspensionerade. Därför menar vi att det är viktigt att ha ett mål för hur många som arbetar och inte bara ett relativt arbetslöshetsmål.