Fru talman! Vi är inne i ett maratonlopp med den här pandemin. Vi har inte svaret än på vilket land som har valt rätt och på huruvida att ha en lockdown i början eller att ha lockdown, öppning och sedan lockdown igen är rätt strategi. Vi ser att länder som har haft en långtgående lockdown har en större smittspridning än Sverige och så vidare.
Vi ska naturligtvis inte diskutera orsaken till utvecklingen av pandemin i de olika länderna i den här debatten. Men att jag nämner ordet maratonlopp är för att jag precis som Hans Wallmark vill säga att Norden och den nordiska gemenskapen är något av det viktigaste vi har. Vi måste värna den, och vi måste också därför under de närmaste kanske ett till två åren framåt leva med det här i vågor som går fram och tillbaka när det gäller smittspridningen. Nu ökar det i övriga Norden, och Sverige har stabiliserat sig lite. Vi har ingen aning om vart det kommer att ha tagit vägen om ett halvår. Vi måste ha en dialog och en samsyn om att det är Norden som ska ta sig an sådana här kriser tillsammans och inte var och en för sig. Det är det jag vill jobba för nu.
Jag skulle gärna vilja använda ordet familj, kanske lite vardagligt, för det är så man skulle vilja se på Norden. Jag tror att många vaknade upp lite yrvaket i den här krisen och sa att vi kanske inte var så mycket familj. Men hur kan vi bli det i Norden igen? Och vad gör man i en familj? Jo, när man går igenom kriser löser man dem tillsammans, och man har också en dialog om vilka åtgärder som man ska vidta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag skulle vilja återkomma till det jag har nämnt tidigare i mina svar, och det är att jag har föreslagit att vi nordiska samarbetsministrar, som kommer att ses den 10 september, måste ta fram en samarbetsmodell - man kan använda uttrycket code of conduct - för hur vi nordiska samarbetsministrar ska uppföra oss tillsammans när vi hamnar i en kris eller tar oss ur den här krisen. Den svenska regeringens inställning till detta är att vi måste ha en dialog när vi fattar beslut som påverkar våra medborgares rörlighet över gränserna. Så fort det påverkar det andra landets gränsregioner måste vi ha en dialog innan och inte bara informera, i värsta fall när det är fait accompli.
Det är en fråga som jag och vi från Sverige kommer att driva. Jag har redan initierat arbetet med att det ska komma upp på agendan den 10 september.
När det gäller en kommission är det som Hans Wallmark säger att vi nu har en kommission i Sverige som kommer att arbeta med detta. Den kommer också att utvärdera den svenska hanteringen i en internationell jämförelse med relevanta länder. Då blir en jämförelse mellan Sverige och de övriga nordiska länderna en viktig del. Huruvida det behöver göras ytterligare utvärderingar av en kommission på nordisk nivå tycker jag absolut att vi ska diskutera. Det är också någonting som de nordiska samarbetsministrarna på uppmaning från Nordiska rådet absolut bör kunna diskutera. Vi måste lära oss någonting av den kris som vi går igenom, och vi måste dra lärdomar av det ganska snabbt nu för att inte gå okoordinerade ur den här krisen.
När det gäller gränsstängningar eller att ha gränserna öppna, som jämförelsen med Danmark handlade om, alltså att Sverige hade gränsen öppen och det kom danskar till Skåne, vilket väckte en irritation, skulle jag vilja säga att det inte är en framkomlig väg att stänga gränser bara för att ge igen, om vi uttrycker oss så, för att ett annat land stänger gränser. Jag tror inte att Hans Wallmark menar det heller.
Vi har valt vägen att inte se gränsstängningar som en del av en epidemiologisk strategi. Bara för att Danmark stängde under en period såg inte vi en anledning att göra samma sak. Jag är fullt medveten om att det väckte irritation, och det är inte bara i Skåne och den delen av Sverige, utan det gäller också Värmland, Strömstad och Norrbotten. De här sociala svårigheterna måste vi hantera.