Fru talman! Jag börjar med den intressanta frågan, som jag tycker, om historiebeskrivningen, hur det har sett ut med betänkanden tidigare. Jag kan ge ett erkännande att det är mycket möjligt att vi visar prov på passivitet. Vi hänvisar till utredningar, som ni har gjort i tolv år i sträck. Men faktum är att vi inte kan fatta beslut utan att ha ett fullständigt underlag. Det är skillnad på att hänvisa till utredningar i ett läge när utredningen är på gång, när vi vet att den kommer och att göra det från år till år.
Jag ska ta ett exempel. Vi har frågan om tortyr med i detta betänkande. Där kom ett betänkande tidigare. Det finns motioner och reservationer nu i detta avseende. Det lämnades ett betänkande till regeringen från Internationella straffrättsutredningen i november 2002. Sedan dess har inget hänt. Det är ett arv som vi har att ta över. Det är vårt dukade smörgåsbord. Det är så det ser ut.
Utredningar har lämnats, betänkanden har lämnats, sedan har ingenting hänt. Saker och ting måste beredas för att det ska kunna läggas fram lagförslag. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är så det ser ut i vår demokrati.