Herr talman! Jag vill börja med att säga till Per Klarberg att det var en mycket givande berättelse som han hade. Jag tror att vi alla känner precis samma sak när det gäller våra föräldrar. Många av oss har samma problem. Det sätt på vilket du lyckades tackla detta, Per Klarberg, var mycket bra. Det ska du ha all heder av.
Jag blev mycket glad när Robert Halef tog upp frågan om snöskoterkörning, så att jag inte behöver vara alldeles ensam i denna talarstol att tala om det.
Nu tas snöskoterkörning äntligen upp i motioner. Denna fråga är mycket viktig för många människor, framför allt i norra Sverige, i Sveriges inland och ganska långt ned till Värmland och så vidare. Men när man kommer längre söderut, där de stora befolkningskoncentrationerna finns, är detta en icke-fråga. Det går inte att köra snöskoter i Östergötland eller i Skåne, inte speciellt ofta i alla fall.
Det innebär inte att detta inte är en viktig fråga. För väldigt många människor handlar detta om en frihet, en möjlighet att komma ut i naturen och väldigt långt ut i naturen för att där kunna idka friluftsliv - kunna fiska och göra annat.
Edward Riedl talade tidigare om hajar. Han sa att åtta människor per år blir dödade av hajar. Då kan jag säga att bara under de senaste veckorna har tre människor dött i snöskoterolyckor i Norrbotten. Det är allvarligt när det händer sådana olyckor. Det är allvarligt för oss i hela landet när människor omkommer i trafikolyckor.
Jag tycker att snöskoterfrågorna är felaktigt organiserade i Sverige i dag. Snöskotern borde vara, precis som all annan trafikverksamhet, en del av det som Trafikverket sysslar med och en del av det som Näringsdepartementet har under sin jurisdiktion när man har all annan infrastruktur och alla andra trafikfrågor där. Men så är det inte i dag, utan det är Naturvårdsverket och Miljödepartementet som har hand om dessa frågor. Man ser alltså egentligen snöskotern som ett miljöproblem. Så är det inte i dag. Det var kanske det tidigare, men så är det inte i dag. Det finns miljöfrågor som är kopplade till detta, och på samma sätt som med biltrafiken kan man se till att de expertmyndigheter som finns uttalar sig i dessa frågor.
Som jag sa dödas eller skadas flera människor svårt inom snöskotertrafiken. Jag tycker att det borde ingå som en del i nollvisionen att ingen ska omkomma i snöskoterolyckor heller i Sverige. Vi borde få en bättre tingens ordning där.
Naturligtvis kan man säga att det traditionellt har funnits problem med alkohol och skoterkörning. Det stämmer. Det var så tidigare. Det var inte så himla noga om man tog en öl eller två och körde snöskoter. Det ansågs ingå, så att säga. Men så är det inte längre. Framför allt bland de yngre är det inte så längre. Det beror mycket på den utbildning som man har haft av skoterförare. Det innebär att detta problem har minskat betydligt. Men problemet finns trots allt där, och det måste man uppmärksamma, på precis samma sätt som det finns inom bilkörning. Precis som när vi talar om alkobommar, alkolås och andra åtgärder gäller detta även snöskoter.
Det finns inga vägar för snöskotrar. Snöskoterns vägar är de snöskoterleder som årligen dras upp av i många fall ideellt arbetande människor. Finansieringen av dessa leder är ett mycket stort problem i dag. På vissa håll i Sverige har man betalleder. På andra håll har man kommuner som betalar detta. Men ingenstans fungerar det förträffligt bra, med några få undantag. Här skulle vi behöva ha en sådan ordning att snöskoterägarna själva och besöksnäringen är med och finansierar ett stomnät av snöskoterleder runt hela Sverige. Det tror jag är den enda framkomliga vägen.
Besöksnäringen är också en stor användare av snöskotrar i dag. Många besöksnäringsföretag lever faktiskt på att ha snöskoterkörning i sitt utbud.
I Sverige har vi det som kallas för fri körning av snöskoter. Man behöver inte köra på en led. Kravet är inte att man får köra bara på leder i Sverige. Men man måste köra på leder under vissa förhållanden, vilket är en självklarhet. Så är det inte i Norge, och så är det inte i Finland.
I Norge är snöskotertrafik i princip förbjuden. Där håller man nu på att titta lite närmare på att införa leder, och det är en kommunal fråga i Norge. I Finland har man snöskoterleder som man får köra på.
Som har påpekats i några motioner måste man i Norge ha ett körkort för att få köra snöskoter. Där måste jag rätta Robert Halef. Så är det inte i Sverige. Här har man förarbevis som inte finns med i vårt körkortssystem. Det är därför som vi egentligen har ett problem mellan Sverige och Norge.
Den svenska regeringen vill att våra förarbevis ska gälla där och trycker på om det. Men den norska regeringen vill inte det.
Men om ni andra kan skriva den här motionen i norska stortinget tror jag att det skulle vara mycket mer värt än att skriva motioner om det i Sverige för att få den svenska regeringen att ta till sig detta. Vi trycker nämligen på i denna fråga. Så är det.
Herr talman! Man kan vara för teknikutveckling och samtidigt motståndare till att trafikfarlig teknik och kommunikationsutrustning ska få användas under bilkörning. Det vill jag bara ha sagt med anledning av diskussionen som var här tidigare om handhållen mobiltelefon och så vidare. Det går att utforma en lag så att den driver på ny teknik men samtidigt förbjuder sådant som är farligt. Det måste man komma ihåg.
Alla poliser som jag har talat med har sagt att den förändring som den förra regeringen gjorde när det gäller förordningen på detta område är långt ifrån tillräcklig. Det är helt enkelt ingenting som man kan använda. Men det kommer, var lugna. Vi är på väg framåt i denna fråga också.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Andersson, Rikard Larsson, Pia Nilsson, Jasenko Omanovic och Suzanne Svensson (alla S).