Fru talman! Justitieutskottets betänkande nr 25
behandlar regeringens förslag om ett rättspsykiatriskt
forskningsregister. Vi kristdemokrater tillstyrker i
stort förslaget.
Det föreslagna rättspsykiatriska forskningsregist-
ret skall få användas för två ändamål, forskning inom
rättspsykiatrin samt Rättsmedicinalverkets uppfölj-
ning, utvärdering och kvalitetssäkring av sin verk-
samhet inom rättspsykiatrin. Forskningsprojekt måste
först godkännas av en forskningsetisk kommitté.
Något motsvarande krav på godkännande ställs
emellertid ej när det gäller Rättsmedicinalverkets
utvecklingsarbete.
Den normala påföljden för mord och dråp och för-
sök till dessa brott är fängelse. Om en rättspsykiatrisk
undersökning visar att den åtalade lider av allvarlig
psykisk störning blir påföljden normalt i stället
rättspsykiatrisk vård, vilket före 1992 benämndes
sluten psykiatrisk vård. Enligt en rapport från Brotts-
förebyggande rådet har valet av påföljd för mord och
dråp genomgått stora förändringar under de senaste
20 åren, varvid proportionerna mellan fängelse och
rättspsykiatrisk vård blivit i stort sett omvända. I
mitten av 1970-talet dömdes nämligen två av tre
lagförda till motsvarigheten till rättspsykiatrisk vård
och var fjärde dömdes till fängelse. Från år 1989 och
framåt är förhållandet i stort sett det omvända.
Brottsförebyggande rådet menar att den huvud-
sakliga förklaringen troligen är en förändring i synen
på hur gärningsmän med vissa psykiska störningar
skall dömas.
Det vore intressant att veta vad som i grunden bi-
dragit till denna på så kort tid onekligen mycket kraf-
tiga förändring. Det är lätt att ställa frågan: Vilken
syn är den rätta? Det är emellertid svårare att besvara
frågan. Det här, fru talman, är allvarliga frågor, och
det är av yttersta vikt att rätt påföljd väljs.
Vad här har anförts utgör en anledning till varför
det är angeläget att det inrättas ett rättspsykiatriskt
forskningsregister, vilket bör kunna ligga grund för
forskning i syfte att åstadkomma mera kunskap på det
här området, för att bl.a. minimera riskerna för att
psykiskt störda gärningsmän ej döms på rätt sätt.
Rättsmedicinalverket har ett ärenderegister för
rättspsykiatriska utlåtanden och intyg enligt 7 § lagen
om särskild personutredning i brottmål. I detta regis-
ter skall personuppgifter avidentifieras när det gäller
en klient som inte har varit aktuell vid någon av
Rättsmedicinalverkets enheter under de senaste fem
åren.
När det gäller ett forskningsregister krävs längre
bevarandetider av personuppgifter. I det tilltänkta
rättspsykiatriska forskningsregistret föreslog utred-
ningen om register för forskning inom rättspsykiatrin
i sitt betänkande 1996 att personuppgifter skulle få
bevaras i högst 30 år efter det att en uppgift om per-
sonen från undersökningsförfarande senast registrera-
des.
Regeringen har dock tydligen tagit intryck av flera
remissinstanser som tyckte att 30-årsgränsen är för
snäv eftersom man föreslår att uppgifter enligt
rättspsykiatriska forskningsregistret skall bevaras
enligt regleringen i personuppgiftslagen. Enligt denna
lag skall visserligen personuppgifter inte bevaras
under en längre tid än vad som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med behandlingen. Men för
behandling av personuppgifter för historiska, statis-
tiska eller vetenskapliga ändamål gäller vissa särreg-
ler som bl.a. innebär att behandling för sådana ända-
mål inte skall anses som oförenligt med det ändamål
för vilka uppgifterna samlades in och att personupp-
gifter insamlade för dessa ändamål får bevaras under
en längre tid. Det sägs däremot ingenting om hur lång
tid.
Eftersom detta i praktiken innebär att någon avi-
dentifiering över huvud taget ej behöver äga rum
anser vi att det i de föreskrifter som reglerar det
rättspsykiatriska forskningsregistret även skall finnas
en regel om etisk prövning av Rättsmedicinalverkets
utvecklingsarbete för att skyddet för den personliga
integriteten skall hållas på en så hög nivå som möj-
ligt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.